Finns det något bättre än vardagar? Helg, säger du. Fest, säger någon annan. För att inte tal om semester. Jo visst, men bäst är ändå det lilla livet, utan krav, förväntningar eller åthävor. När man får gå runt och muttra i godan ro. Det tycker jag – och det tycker även Ulf Lundell som nu brakar loss med volym 8 och 9 av sitt pågående dagboksprojekt ”Vardagar”, nedhamrade på hans Facit Privat. Såvitt jag förstår det är det samma praktiska lilla skrivmaskin som han snodde från sin syster och började skriva på hemma i pojkrummet en gång i tiden.

Första entrén i ”Vardagar 8” är den 30 september 2021, och de första orden: ”Det har regnat.” Slutar gör ”Vardagar 9” den 20 januari 2023 med orden: ”Fortfarande, dock, bär jag alltid med mig två plektrum i byxornas högra bakficka.”

Däremellan: corona, Lars Vilks död, mordet på Einár, ”Putins djävla krig”, påskupplopp, riksdagsval och diskussionen om Natomedlemskap. Men även alltså vardagarna med flickvännen N som kommer flygande från Stockholm med jämna mellanrum, böcker och tidningar som Lundell läser och kommenterar, musik han lyssnar på (du kan lätt räkna ut vilken), tv, filmer, maten han handlar, lagar, äter. Tavlorna. Fåglarna, promenaderna. Vädret. En sommarturné.

Det rör sig återigen om lakoniska betraktelser och anteckningar från en nyss svunnen tid. I värsta fall blir det tjötigt och redogörande – i bästa fall mynnar det ut i en kärnfull, gärna bitsk iakttagelse.

Framför allt är det ganska fascinerande att få spola tillbaka bara några år, och få tänka på debatter, politiska händelser etc på nytt. För sådant ägnar sig vår författare gärna åt. Sina nära relationer – förutom N – not so much. Av den enkla anledningen att dessa nära relationer lyser med sin frånvaro. Jag borde kanske aldrig ha skaffat barn, skriver Lundell i en sällsynt klarsynt återblick.

Pengar tycks hur som helst inte vara något bekymmer. Och det är ju bra – för då kan han laga sina bilar, byta ut sin diskmaskin, äta hur mycket utelunch han vill och ta in på hotell när han måste och behöver.

Problemen i Ulf Lundells liv är i stället främst kopplade till kroppen och åldrandet. Och naturligtvis samhället. Vart barkar det hän egentligen? Ibland är jag med honom till hundra procent – i nästa stund börjar han tyvärr yra om Järn-Hans.

Vid något tillfälle lackar han ur på sina fans. I owe you nothing! utbrister han. Men å andra sidan – vem vore Ulf Lundell om han vore tacksam?

Rutinerna är det som tycks ha fått livet att funka. Därför blir han störd när N brakar in med all sin energi. Men ändå motvilligt förtjust.

Och efter femton år på gården börjar han så smått att leka med tanken att det där med att bryta upp och flytta ihop någon annanstans – kanske inte skulle vara helt otänkbart.

Så hur läser man då dessa textmassor? Häromdagen gjorde jag spaningen att dagböckerna påminner om den ändlösa scrollningen. Så försåtligt nära verkligheten – men ändå inte. Jag tänker att man helt enkelt får plocka russinen ur kakan. Eller för den delen blunda med ena ögat.

För inte är varje ord, tanke eller formulering vägda på guldvåg. Det är liksom det som är poängen. Det är äggröra, rimmad lax och gangsterrapsdebatt i en salig blandning.

Och så där lunkar det på, livet.

Snart är Lundell uppe i volym nummer 10. Jag undrar jag hur länge till han kommer att ha lust att kasta ner sitt liv på detta vis. Och vilken läsare som faktiskt fortsätter att scrolla.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Haralds mamma” av Johanna Frid

LÄS OCKSÅ: Hon kommer att behövas i Svenska Akademien

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters” av Jan Guillou

Följ

Jenny Högström

[email protected]

Följ