Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Nina Ahlzén från Göteborg debuterade 2008 med diktsamlingen "Nya avgrunder". Ahlzén gick bort 2018 och "Vara allas hund" är hennes sista bok. Bild: Doralina Hellwig

Recension: "Vara allas hund" – Nina Ahlzén

Poeten Nina Ahlzéns sista bok är en roman som kretsar kring en djupt våldsam familjetragedi. Johannes Björk läser en förtätad roman som gör litteratur av det otänkbara.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Nina Ahlzén

Vara allas hund

Thot förlag

"Livet är så likt något helt annat" – meningen återfinns halvvägs in i Nina Ahlzéns sista roman "Vara allas hund". Det är en mening av sällsynt överskådlighet i en bok som vill skriva historien om en djupt våldsam familjetragedi – där övergrepp, omhändertagande och förakt är tätt sammantvinnade – men som stundtals bryts upp av en infernalisk framställning av det psykiska sammanbrott som är dess resultat.

Att livet är så likt något helt annat är naturligtvis en gemensam erfarenhet för de som genomlevt ett trauma. Det som gör "Vara allas hund" så bra, ja, faktiskt i meningen trovärdig, är Ahlzéns förmåga att konkretisera denna overklighetskänsla, trots återkommande reservationer om diktjagets "mutism", om hur det "säger ingenting och håller ordets spegel".

Språkligt rör sig romanen på ett gotiskt vis mellan det groteska och det abjekta. Sina förelöpare har den hos såväl Mare Kandre som Sofia Rapp Johansson. Med denna tradition i ryggen skänker Ahlzén en sinnlig påtaglighet åt världen i hela dess förvrängning: "Regnen skälver nära sina munnar" och "Fosforregn slår över resignerade koppartack, de öppnar sina munnar för kulsprutorna". I den meningen är "Vara allas hund" mer lik poesi än roman.

Det som gör "Vara allas hund" så bra, ja, faktiskt i meningen trovärdig, är Ahlzéns förmåga att konkretisera denna overklighetskänsla

Samtidigt tvingar denna taktila fragmentering fram en återskapande läsakt. Och inunder dess förhöjda sensibilitet låter man ana den tematik som likväl gör boken till en roman. Stundtals genomträngs nämligen det fragmentariska av en historia om incest – "Mot insidan av min livmoder stänkte far i livsvolter, i kristallsvall" – och här framträder ordträngdheten som ett hinder mot att återge detta fruktansvärda, ett hinder som likväl måste övervinnas.

Vad Ahlzén gör är att omformulera detta djupa sår, sin påtvingade kroppsliga uppgift att bära detta sexuella våld, till en historia om ett öde: "Att föda far är mitt uppdrag. / Det är en livslång kärleksförbannelse." På så vis skrivs traumat om och placeras inom ramen för tropen "att föda text", men där det reella födandet av texten, möjligheten att berätta om det otänkbara, blir till ett med det symboliska dödandet av den far som stympat diktjagets liv.

"Vara allas hund" är ett lika förtätat som oförställt vittnesmål om våldets hela spektrum, vilket Ahlzén lämnade över till oss – innan hon själv för ett år sedan lämnade oss.