Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ali Smith är en skotsk författare, journalist och pjäsförfattare. Bild: Sarah Wood
Ali Smith är en skotsk författare, journalist och pjäsförfattare. Bild: Sarah Wood

Recension: "Vår" – Ali Smith

Brittiska Ali Smiths årstidsroman "Höst" sågs som den första Brexit-romanen när den kom. Sen dess har den följts av "Vinter" och nu kommer "Vår". Sinziana Ravini har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Ali Smith

Vår

Översättning Amanda Svensson

Atlas

Ali Smith har länge betraktats som en av Englands mest innovativa berättare. Själv blev jag alldeles salig av hennes novellsamling "Public library" som kom för några år sen, den filmiska berättelsestilen och de oändliga humoristiska dialogerna som lätt kunde mätas med Woody Allens.

LÄS MER: Brexitromanen flyter ut i kanterna

LÄS MER: Recension: "Vinter" av Ali Smith

Men när jag nu läser "Vår", tredje delen i hennes årstidssvit, är det som att möta en helt annan författare. För Vår är en vidunderlig, mörk historia, fylld av ekfraser, inre monologer och ständigt skiftande berättelseperspektiv.

I centrum har vi Richard, en deprimerad filmare som försöker bearbeta sorgen över en bortgången kärlek, asyllägervakten Brittany som avskyr sitt jobb, och underbarnet Florence som är på flykt, ingen vet riktigt från vad, kanske minst hon själv. Richard är på väg att hoppa framför ett tåg. Brittany har precis slagit följe med Florence, som vill absolut hinna med ett tåg till Skottland. Deras vägar korsas.

I bakgrunden har vi Brexit, en inhuman flytktingspolitik, en kaotisk värld av sociala medier och en överhängande klimatkatastrof. Men Smith nöjer sig inte med att låta sina romanfigurer reflektera över dessa tunga ämnen, utan mixar likt en litterär DJ, mellan så lösryckta fenomen som reflektioner över Charlie Chaplins begravning, rosor, Katherine Mansfields och Rainer Maria Rilkes flyktiga relation, konsten att leva med cancer, islamister, psykosomatiska åkommor, Mussolini, tuberkulosturism i Schweiz, Tacita Deans försök att fånga moln, Spanska sjukan och Irländska fruktbarhetsgudinnor. Det är både lärorikt, svindlande och tröttsamt, i alla fall i längden, och jag måste verkligen tvinga mig själv igenom de sista 100 sidorna.

Samtidigt äger Smith förmågan att avhandla aktuella ämnen på ett poetiskt, närmast manifestartat sätt. Och hon levererar intressant nördfakta. Jag hade exempelvis ingen aning om att man i vissa schweiziska sanatorium på 1940-talet erbjöd folk veckolånga sömnkurer under loppet av ett år. Folk vaknade inte bara friska utan med 20 år yngre ansikten dessutom. Kanske något att testa i dessa hemska coronatider?

Smith är som allra bäst när hon stannar upp. När hon fångar årstidernas symboliska betydelser som passagen om april, som passar som handen i handsken med den tid vi är i nu:

"April. Månaden som lär oss allt. Årets kallaste och värsta dagar kan infalla i april. Det spelar ingen roll. Det är april. Månadens engelska namn kommer från romarnas aprilis, latinets aperire: att öppna, att avtäcka, att göra tillgängligt, eller att avlägsna det som gör något otillgängligt. (…) På gäliska betyder dess namn månaden som dåren misstar för maj. Första april, en dag för dårskap, markerar antagligen också det som förr var slutet på nyårsfestligheterna. Vintern har uppenbarelsedagen. Vårens gåvor är några andra".

Trots hennes virvlande, kaotiska mörker är Ali Smith en författare som vet när det är dags att tända en gnista hopp.