Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Författaren Peter Handberg är författare och översättare från tyska som debuterade 1988 med boken "Från slutna rum: berättelser från Berlin". Bild: JONAS EKSTRÖMER / TT

Recension: "Världens yttersta platser – judiska spår" – Peter Handberg

Författaren Peter Handberg besöker förfallna synagogor och platser för folkmord i spåren av det judiska Östuropa. Hynek Pallas läser en nödvändig bok om Europas verkliga landmärken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Världens yttersta platser – Judiska spår

Peter Handberg

Bokförlaget Faethon

I Lviv står en ensam synagoga full av bråte. En gång, bara för en mansålder sedan, fanns i den ukrainska staden fler än 70 synagogor. Resterna av denna civilisation ligger nu huller om buller på golvet i en av de sista – uppblandad med redskap från sovjetåren då byggnaden användes som gymnastiksal.

LÄS MER: Mattias Hagberg: Olga Tokarczuk ifrågasätter möjligheten att begripa allt

Den gamle mannen som visar mig runt finansierar restaurering genom att sälja kylskåpsmagneter med illustrationer av de nedbrända, sprängda och rivna synagogorna.

Jag köper tre magneter och känner vanmakt. Är detta spåren vi har efter Förintelsens förödelse?

Författaren Peter Handberg hamnar i samma synagoga. Omslagsfotot till ”Världens yttersta platser”, en sliten fasadmålning för ett judiskt hattmakeri, är taget ett stenkast bort. Han reser i fotspåren på Alfred Döblin som 1924 genomkorsade det judiska Östeuropa. Fast Handberg lämnar synagogan med ett vykort – och sin resa med en bok som berättar om spåren på ett sätt som avtäcker mordet på en hel värld.

Galizien, sydöstra Polen och västra Ukraina, var platsen för det mest omfattande folkmordet under andra världskriget: Józefów, Przemyśl, Rohatyn och mängder av byar, shtetl, som var chassidismens hjärtland. (Vill man läsa mer om detta kulturlandskap rekommenderas just Döblins ”Resa i Polen” och Salomon Schulmans ”Jiddischland”).

LÄS MER: Recension: Learning from the Germans: Race and the memory of evil" – Susan Neiman

Handberg besöker Odilo Globocniks forna hem i Lublin. Globcnik, en av Förintelsens mest vedervärdiga arkitekter, ansvarade för läger som Treblinka, Sobibor och Bełżec (sammanlagt omkring 1,7 miljoner döda). Ägaren till huset sover än i dag under svastikasniderierna.

Ägaren till huset sover än i dag under svastikasniderierna.

Resan går vidare med tolkar och bekanta och en essästil som kultiverats i böcker som ”Den nedkopplade himlen” (2011) där geografi, personlig biografi och kulturhistoria berikar varandra. Handberg och resesällskapen – liksom författarens minnen av en barndom i Tyskland – blir som en termometer. Hur mycket orkar man egentligen av detta?

För som vanligt svindlar siffrorna. Tretusen i en skog. Hundratusen vid spårvägens ändhållplats. Genom att skildra platsernas vardag och hur människorna där minns blir det mindre abstrakt. Ur tonårsflickan Renia Spiegels upphittade dagbok tornar den första kärleken upp sig – innan nackskottet.

Det är den stora förtjänsten med ”Världens yttersta platser”: boken ger en stunds liv åt de döda. Och visar lögnen hos dem som sa att de inget visste. Bland annat genom att kontrastera en skönmålande dåtida reseguide från Baedeker mot verkligheten, där röken från Majdaneks krematorier syntes och stank vid Lublins sevärdheter. Det pågick om knuten: vid stambanor, i skogsbryn, på torg. Ett mördande beroende av civilsamhället. Om så han som varje dag körde tåget in i lägret eller polismannen som sköt 700 judar med en ölback till hands.

LÄS MER: Förintelsen lever vidare i våra grannländer

Förutom att varje vittnesmål är en välgärning innan det är för sent (se hur det romska folkmordet är bortsvept ur minnet) och motiverar fråga-svar-intervjuer över flera sidor, så är böcker som dessa nödvändiga i Sverige. I brist på bättre ord har Förintelsen färdig paketering här. Åk till en dödsfabrik på guidad skräcktur och skriv texter som varnar för 1930-talets återkomst och dagens svenska ”fascism”. (Handberg återkommer upprört till begreppsmissbruket och ”Världens yttersta platser” är ett bra vaccin mot det).

Åk till en dödsfabrik på guidad skräcktur och skriv texter som varnar för 1930-talets återkomst och dagens svenska ”fascism”.

Men så långt västerut som i Prag upptäcktes nyligen att man ännu på 1980-talet använde judiska gravstenar i gatläggningen. Historiens ångvält har behandlat östra Europa omilt och Kalla kriget satte stopp för ordentlig uppgörelse. Under kommuniståren berättade skyltar vid judiska massgravar bara om ”fascisternas offer”. Dagens polska lagar lägger hinder för att tala klarspråk. Tystnaden får nya skepnader.

Ändå står, som över det romska koncentrationslägret i tjeckiska Lety, grisfabriker på dödens fält. Benpiporna sticker fortfarande upp ur de omärkta massgravar som Handberg hittar.

Benpiporna sticker fortfarande upp ur de omärkta massgravar som Handberg hittar.

Ingen kan skapa förståelse i detta. Det är heller inte syftet när man ställs inför berättelser om levande spädbarn som sparkas ner i gravar. Men man kan inte titta bort: dessa yttersta platser är som Handberg påpekar Europas verkliga landmärken. De säger mer om vår civilisation än Eiffeltornet. De – ärr, svulster, blinda fläckar – är nödvändiga för att förstå kontinenten och dess psykologiska, politiska reaktioner av skam och offerskap. Något som också innefattar fortsatt antisemitism. En som Handberg i sin bok, en av de bästa jag har läst om trakten och dess fruktansvärda historia, ser drabba minneskulturen.

Eller som en vän i slovakiska Košice sa när vi besökte en förfallen synagoga där:

”En gnista så är den borta. Och det är många som gärna skulle bidra med den gnistan”.