Kamila Shamsies åttonde roman "Vår älskade" börjar som ett familje- och kärleksdrama mot mörk omisskännlig bakgrund av västvärldens misstänksamhet och fördomar mot muslimer. Vi får möta pakistansk-brittiska Isma under ett förödmjukande förhör vid gränskontrollen när hon ska lämna London och Heathrow för att doktorera i sociologi på universitetet i Amherst. Är hon verkligen britt? Varför har hon en fläck på täckjackan? Vad anser hon om shiamuslimer, homosexuella och dejtingsajter? Har hon sett "Hela England bakar"? Isma svarar diplomatiskt på frågorna. Hon är förnuftig och ansvarsfull och längtar efter att påbörja ett eget liv efter att hela sin ungdom ha tagit hand om sina tio år yngre syskon efter att föräldrarna dött. Men nu har de vuxit upp: 19-åriga Aneeka är vild, vacker och läser till advokat. Hennes tvillingbror Parvaiz är inåtvänd, vilsen och hjälper till i biblioteket hemma i Wembley.
Kamila Shamsie backar bandet och visar hur brodern Parvaiz möter IS-kalifatets hipsters till rekryterare utrustade med tuffa skägg och bomber-jackor.
Hemma i London inleder Aneeka ett förhållande med den välbärgade men prokrastinerande Eamonn som är son till pakistanfödde brittiske inrikesministern Karamat som gjort politisk karriär på att hävda att utlandsfödda ska anpassa sig efter det nya hemlandets vanor. Det är en vackert skildrad kärleks- och passionshistoria, men knappast enkel, ty Aneeka har också ett annat och mer dunkelt ärende: hennes tvillingbror Parvaiz behöver Eamonns far inrikesministerns hjälp och Eamonn känner sig med rätta utnyttjad.
LÄS MER:Allvetande änglar och ädla vildar
Och så, efter drygt hundra sidor, blir den här romanen flera nummer större: för å ena sidan läser man den från och med nu som en veritabel thriller i stil med franska tv-serien "Falsk identitet" eller varför inte "Homeland", å den andra blir det allt mer tydligt att romanen är en politisk uppgradering och nytolkning av Sofokles tragedi "Antigone". Det sker när Kamila Shamsie backar bandet och visar hur brodern Parvaiz möter IS-kalifatets hipsters till rekryterare utrustade med tuffa skägg och bomber-jackor. De övertygar den faderstörstande Parvaiz om att hans far var hjälte och martyr som dödades av amerikanarna på väg till Guantánamo. Och de skendränker honom men gråter efteråt och förklarar att de bara ville få honom att förstå vad hans far gått igenom.
Det är en kuslig och trovärdig beskrivning, vars detaljer vi inte ska avslöja här, mer än att dramats liksom sugs rakt in i Antigones händelseutveckling och slutar i en alldeles underbart överdådig och pretentiös slutscen som inte står originalet efter i vare sig dramatik eller kärlekstragik.
En klassiker är ett verk som aldrig går ur tiden, eller med Italo Calvinos ord, ”ett verk som aldrig slutar säga vad det har att säga” och Kamila Shamsie lyckas med konststycket att överföra dramat från de grekiska amfiteatrarna till den aktuella storpolitikens språk, med dess presskonferenser, tabloidlöpsedlar, twitterstormar och telefonsamtal mellan upprörda ministrar. Romanens alldeles egna underverk består i att Antigones stora och eviga fråga om de lagar som människan skapat, nomos (som statuerar att förrädare ska lämnas obegravda), är viktigare än naturens lagar, physis (som förpliktigar anhöriga att begrava sina döda familjemedlemmar), får mäktig aktualitet när Karamat i boken fattar exakt det beslut som dåvarande brittiska inrikesministern Theresa May tog 2014 – nämligen att britter med dubbelt medborgarskap kan få sina pass indragna om de agerat anti-brittiskt.
LÄS MER:GP:s kritiker väljer: Här är årets bästa böcker 2018
Kanske är romanen på sina ställen väl språkligt överlastad och kanske är det ibland lite svårt att hänga med i alla svängar och visst är förlagets svenska titel ovanligt menlös (i original: "Home fire"). Men Ylva Mörks svenska översättning flyter fint och sista tredjedelen är verkligen diaboliskt spännande – märkligt nog kan tyckas, eftersom den som känner till dramats vändningar vet hur det kommer att sluta.
