Om Sverige vore en staty så har jag just läst en bok som störtat denna staty till marken och slagit den i bitar. Ekonomhistorikern Erik Bengtsson går i sin faktaspäckade men ändå pamflettartade skrift – den pyr ofta av klassilska – ”Världens jämlikaste land?” till angrepp mot den vida spridda nationalmyten om en särskild lång och djup svensk jämlikhetstradition. ”Den svenska modellen”, fredlig och pragmatisk, kan ibland nästan omtalas som något nedlagt i svenskarnas DNA. Ja, även moderatledaren Ulf Kristersson fångade denna myt väl när han i en riksdagsdebatt menade att ”den svenska jämlikheten länkar oss till vår historia av fria självägande bönder.”
För visst var det väl de fria svenska bönderna som på sockenstämmorna föregrep tjurig individualism, folklig demokrati och den process som under nittonhundratalet gjorde Sverige till det mest jämlika land som historien skådat? Erik Bengtsson krossar den bilden, ibland med tung faktaslägga, ibland med fin skalpell. Att han använder det revolutionärt klingande uttrycket ”Den gamla regimen” (l’ancien regime) när han skildrar överhetens förtryck av svenska fattigbönder är stilenligt. Han drar fram strejkrörelser riktade mot godsägare under 1770-talet. Frälsebönder tvingades till alltmer tyngande dagsverken och minsta uppstudsighet ledde till (laglig) aga. Några strejkledare dömdes till att ”mista högra handen, halshuggas och steglas” när de satte sig upp mot friherre Hans Ramel. Frälsebönderna var särskilt utsatta, men också de självägande bönderna – som med tiden snabbt minskade i antal – var nedtryckta i skorna, för att inte tala om ett snart snabbt växande lantarbetarproletariat.
Den gamla regimen var helt enkelt ett system som byggde på följande princip: ”Åt adelsmannen rikedom, åt den egendomslöse elände.” Föraktet nedåt var en självklarhet. Bengtsson citerar ur brev från de privilegierade skikten som beskriver sitt tjänstefolk som ”kräk”, ”svinhund, ”köksdjur.”
Många skulle behöva läsa denna bok
Om det är något som under långa och många sekler varit typiskt svenskt så är det – ojämlikheten. Siffrorna han drar fram är förödande: Inkomstojämlikheten 1903 i Sverige var således värre än vad den idag är i Brasilien, Kina eller USA. År 1900 ägde de tio procenten rikaste svenskarna 86 procent av förmögenheterna. En del siffror hämtar han från Thomas Piketty, som i sin senaste bok för övrigt raljerar över myten om en jämlikhet som präglade redan vikingarna. Glädjande nog har Bengtsson lånat ett annat drag från den franske ekonomen: De litterära referenserna. August Strindberg, Harry Martinson, Selma Lagerlöf och många andra får ofta peka ut den gamla regimens orättvisor.
Och här handlar det inte bara om skriande ekonomiska klyftor, utan också om den sanslösa eftersläpningen när det gällde rösträtt och inflytande för de breda folklagren. Sverige var, skriver Bengtsson, ända till nittonhundratalets början ”unikt odemokratiskt” i jämförelse med andra västeuropeiska länder. I exempelvis Tyskland hade 100% av männen rösträtt till andra kammaren medan andelen i Sverige låg på 21 procent. Och i de berömda sockenstämmorna rådde principen en krona - en röst, vilket moderatledaren bör upplysas om.
Allra mest spännande är Bengtssons försök att förklara det häpnadsväckande som inträffar under nittonhundratalets första årtionden. För vad är det som får hela den gamla regimen att så plötsligt kastas överbord? Hur kan det komma sig att Sverige går från ett av Europas i särklass mest odemokratiska och ojämlika länder till det mest jämlika?
Den jämlikhet vi kan skryta med erövrades ganska nyligen. Och nu står vi i kvicksand.
En förklaring är att de gamla, förslöade eliterna helt enkelt kände sig sitta så säkert i sadeln just därför att demokratin var så exkluderande. De behövde inte oroa sig för stämningarna vid valurnorna – och fattade inte vilka enorma massrörelser som växte fram under överhetssamhället. Frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och därefter alltmer arbetarrörelsen övade sig i att skapa motoffentligheter och värvade medlemmar. De sörjde inte, de organiserade och i kombination med ett litet progressivt skikt av socialliberaler formades en bred koalition som till slut inte gick att stoppa.
Revolutionsåret 1917, då hundratusentals svenskar gick man ur huse för att kräva bröd och demokrati, var avgörande: Den gamla eliten gav efter för rösträttsreformer och snart även välfärdsreformer. Det enda denna elit lämnade i arv var, påpekar Bengtsson, en stark och kompetent stat, som snart kunde användas av socialdemokratin för att genomföra långtgående jämlikhetsreformer.
Många skulle behöva läsa denna bok. Jag tror att åtskilliga svenskar har inställningen att det nog ändå inte är så farligt med den nu skenande ojämlikheten – ty riktigt illa kan det ju aldrig gå eftersom svenska folket står på ett orubbligt historiskt urberg av jämlikhet.
Men vi står inte på ett sådant berg. Den jämlikhet vi kan skryta med erövrades ganska nyligen. Och nu står vi i kvicksand.
LÄS MER:Så slutade socialdemokratin att vara typiskt svensk
LÄS MER:Replik: Varför ska vi göras till halmgubbar i Erik Bengtssons projekt?
Eftersom Erik Bengtsson är återkommande skribent på GP Kultur gästrecenserar Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten.
Missa inga recensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
