Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Daniel Kehlmann slog igenom med "Världens mått" år 2007, som handlade om Alexander von Humboldt och Carl-Friedrich Gauss som på 1700-talet gav sig ut för att mäta världen. Bild: Beowulf Sheehan

Recension: "Tyll" – Daniel Kehlmann

Daniel Kehlmanns roman "Tyll" är en berättelse i skuggan av trettioåriga kriget. Mattias Hagberg läser en vacker och underhållande skröna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Daniel Kehlmann

Tyll

Översättning: Jesper Festi

Albert Bonniers

Narren är en av de mest fascinerande figurerna i den europeiska kulturhistorien; en karaktär som rör sig utanför de sociala normerna och som med rå humor och fräckhet tillåts synliggöra och utmana samhällets gränser och tabun; en person som får göra och säga allt det där som ingen annan får göra eller säga, som får vända upp och ner på invanda roller och hierarkier och till och med förolämpa kungar och förlöjliga biskopar.

Ja, det är svårt att tänka sig en karaktär mer lämpad för litteratur än just narren. Jag menar, vad kan man inte fånga genom ett par ögon och ett sinne som är fritt från alla sociala konventioner?

LÄS MER: Samhällets omättliga behov av narrar

Just detta har Daniel Kehlmann tagit fasta på i "Tyll", hans första historiska roman sen den uppmärksammade "Världens mått" som kom på tyska 2005. I "Tyll" har han tagit en av medeltidens mest kända gycklare, Tyll Ulenspiegel, och placerat honom i trettioåriga krigets kaotiska verklighet.

Detta är en roman där dåtiden träder fram, lika märklig och förtrollad som den en gång förmodligen var.

Resultatet är en skröna som lyckas fånga något av sextonhundratalets magiska mentalitet. Detta är en roman där dåtiden träder fram, lika märklig och förtrollad som den en gång förmodligen var innan upplysningens förnuftsdyrkan tillfångatog tanken och fantasin.

I Daniel Kehlmanns tappning är Tyll Ulenspiegel en ung mjölnarson som lockas av akrobatik och gycklarkonster och som tvingas på flykt när hans far fängslas och döms för att vara häxmästare. Några av romanens främsta scener kretsar kring dessa händelser.

LÄS MER: Recension: "Tre kvinnor" – Lisa Taddeo

Särskilt fascinerande är Daniel Kehlmanns förmåga att skriva fram den värld av vidskepelse och folktro som präglar såväl Tyll Ulenspiegel som hans far. Sällan har jag läst en gestaltning av en avlägsen tid som känns lika kongenial med sina romanfigurer. Daniel Kehlmann har helt enkelt ett fantastiskt anlag för att skapa en atmosfär som är igenkännbar och främmande på en och samma gång.

Romanens första hälft är ren njutning.

Romanens första hälft är ren njutning. Det är mörkt och magiskt. Men även underhållande, eftersom Daniel Kehlmann aldrig väjer för den burleska humor som alltid frodats i livets värsta stunder.

Tyvärr flyttar Daniel Kehlmann efterhand fokus i sin historia. Tyll Ulenspiegel blir hovnarr, men hamnar i bakgrunden när storpolitiken får ta plats. In på scenen träder Fredrik V av Böhmen och hans hustru Elisabet, liksom Gustav II Adolf.

Stilen förändras och Daniel Kehlmann blir mer konventionell, som om han inte riktigt vågat ta ut svängarna när berättelsen ligger närmare de historiska källorna. Han blir påtagligt försiktigare när han skriver ovanifrån i stället för underifrån. Detta är synd, eftersom det trots allt är narrens blick på världen som är originell och oväntad – inte monarkernas.

Med detta sagt är "Tyll" ändå en stark roman, framför allt för att Daniel Kehlmann visar vilken kraft som kan finnas i gycklarens gestalt. Några av romanens finaste passager kommer jag att ha med mig länge, bland annat den som inleder romanen, och som på många sätt är en vacker men sorglig bild av konstens belägenhet.

I denna scen balanserar Tyll Ulenspiegel på en lina högt över människorna i en stad någonstans i Tyskland och en kollektiv tanke går genom folkhopen: "Vi begrep hur livet kan vara för någon som verkligen gör vad han vill och inte tror något eller lyder någon; hur det vore att vara en sådan människa begrep vi, och vi begrep att sådana skulle vi aldrig bli."