Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Imri Sandström är konstnär och doktor i konstnärlig forskning. Bild: Jakob Eklund

Recension: "Tvärsöver otysta tider" – Imri Sandström

Magnus Haglund läser konstnären Imri Sandströms avhandling i konstnärlig forskning som undersöker poesins plats i Västerbotten och New England.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Avhandling

Imri Sandström

Tvärsöver otysta tider

Autor

Frågan om poesin plats återkommer med jämna rum. Ibland som en konservativ strävan, ett återupprättande av det som är hem, tradition och omgärdad säkerhet. Ibland som radikala förskjutningar av språkets balanspunkter, en produktiv osäkerhet kring det som är hemma och borta, nära och fjärran. Just nu tycks båda tendenserna göra anspråk på det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Poesins marker är på inget vis neutrala. Ordet plats hör ihop med både ro och oro.

Författaren och konstnären Imri Sandström använder sig av frågeställningen i sin nyligen framlagda avhandling i litterär gestaltning. Arbetet bär den poetiskt vaga titeln "Tvärsöver otysta tider", men har också en preciserande undertitel: ”Att skriva Västerbottens och New Englands historier och språk tillsammans med texter av Susan Howe”.

Från en värld till en helt annan, från den puritanska miljön i 1600-talets New England, till en parallell historia om nykolonialismen i Västerbotten på 1700- och 1800-talen. Från en samtida amerikansk poet, med ett ytterst levande förhållande till 1800-talets litterära förnyelse, till en svensk författare med helt andra utgångspunkter för skrivandet. Vems historia är det som berättas och vad händer när de geografiska perspektiven och siktpunkterna blandas samman? Kan New England verkligen vara utbytbart med Västerbotten?

Via en serie dubbelläsningar, korrespondenser och ljudlikheter hamnar de båda landskapen oväntat nära varandra, trots avstånden. De historiska kopplingarna levandegörs genom motsägelser och lokalt nedärvda konflikter. De gamla orden blir de nya orden.

Susan Howe är född 1937 och uppväxt i närheten av Boston, Massachusetts. Återkommande i författarskapet finns den starka dialogen med 1800-talsförfattare som Emily Dickinson, Nathaniel Hawthorne och Henry David Thoreau. Howe har också intresserat sig för den inflytelserike predikanten Cotton Mather, verksam under häxprocesserna i Salem i slutet av 1600-talet.

Imri Sandström är född 1980 och uppväxt i Umeå och skogslandskapet kring Lycksele. I en lång serie verk, i både text- och filmform, har hon intresserat sig för den svenska nybyggarkolonialismen under 1800-talet och exploateringarna av samernas landskap och jaktmarker i Sapmi. I avhandlingen använder hon sig av bland annat Michael Bachtins begrepp kronotop (kortfattat: överlagringar av tid och rum i språket och litteraturen), och låter det sammanfalla med ordet kronotorp, de av kronan ägda torpen i Västerbottens och Norrbottens inland.

Ordvitsandet återkommer på många ställen i arbetet, som ett sätt att lyfta fram det motsträviga, det som samtidigt är begärligt och bedrägligt, opålitligt och trolöst. Sandström kallar dubbelbetydelserna för performativitetens polyfoni. ”Genom olika medier och material har jag iterativt ordvitsat och översatt mig fram genom New Englands och Västerbottens hoptrasslade historiska språkskogar.”

Det skulle lätt kunna bli fånigt, till exempel när Imri Sandström skriver om den pietistiske predikanten Nils Grubb, verksam i Västerbotten ungefär samtidigt som Cotton Mather och vars läseri 1724 anklagades för ”religiöst oväsen”. Sandström påtalar namnlikheten med ljudkonstnären David Grubbs som återkommande samarbetat med Susan Howe.

Men det händer viktiga saker i dessa överklivningar. De synliggör ordens snittytor och upprepningarna leder till fascinerande lokala skillnader. I slutet av avhandlingen beskriver Sandström skapandet av en flagga utifrån dubbelexponeringar av Susan Howes läsningar av Cotton Mathers texter. De gamla 1600-talsfraserna utsätts för olika ingrepp och till slut stampas orden i blåbärsris på hyggen och i skogar i Västerbottens inland, i södra Lappland. ”Det bruna och gula kommer från mossa och jord och blåbären har lämnat rosa och lila fläckar på polyesterväven.”