Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Recension: "Tomma hjärtan" – Juli Zeh

Tyskland, åtta år efter Angela Merkels avgång. Det är spelplatsen för Juli Zehs satiriska roman. Ragnar Strömberg läser en av vår tids stora berättare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Juli Zeh

Tomma hjärtan

Översättning: Christine Bredenkamp

Weyler

För halvtannat decennium sedan förkunnade Kurt Vonnegut den litterära satirens nära förestående död i sin sista bok, det litterära och politiska testamentet "En man utan land".

Skälet till den kedjerökande socialistens dystra spådom var att verkligheten berövat satiren dess främsta verkningsmedel sedan Juvenalis, alltså överdriften.

För hur, frågade sig Vonnegut, skulle ens den mest vulkaniska fantasi hos en nutida Rabelais eller Swift kunna toppa absurditeter som införandet av rökförbud på Death Row av omtanke om de dödsdömdas hälsa?

LÄS MER: Recension: "Den första kvinnan" – Lotta Lundberg

De dieseldrivna stadsjeeparna på tomgång vid rödljusen fem-sex meter från den rökfria uteserveringen, tycks onekligen ge författaren till "Slakthus 5" argumentativ ammunition.

Men när jag läser "Tomma hjärtan" av den tyska berättarkonstnären Juli Zeh, börjar jag undra om inte den kedjerökande socialistens profetia om satirens otillräcklighet var förhastad.

Här, liksom i "Fritt fall" och "Corpus Delicti", som utspelas 2058 då våra dagars kult av mätbarhet och sundhet skapat en hälsodiktatur, är det posthistoriska samhälle Zeh frambesvärjer med en prosa så lekande lätt i anslaget att den inte förmärks som stil, en mardröm av renhet.

En mardröm som får sin drabbande kraft av att vi redan lever i dess gryning.

"Tomma hjärtan" utspelas i Tyskland, närmare bestämt Braunschweig, åtta år efter Angela Merkels avgång.

I denna nära framtid har Trump och Putin förbrödrats och det ekonomiska kriget mellan Europa och USA har förvandlat Mellanöstern till en marknad för amerikanska varor.

Kriget i Syrien har avslutats och den amerikanska isolationismen har satt stopp för Israels framfart, varför tvåstatslösningen är ett faktum.

Den ekonomiska supermakten styrs av det lika radikalnationalistiska som marknadsdyrkande partiet Myndiga Medborgare, som visserligen ”avvecklar den ena demokratiska dygden efter den andra. Men människor mår ändå bra, kanske bättre än tidigare.”

LÄS MER: Haruki Murakamis skrivande står över moraliska smakdomare

I öppningsscenen befinner vi oss det blänkande rena köket hemma hos Britta och Richard Söldner, som väntar på bästa vännerna Knut och Janina.

Britta är en makalöst framgångsrik entreprenör som driver företaget Bron tillsammans med Babak, det homosexuella mattesnillet som skapat algoritmen Lassie (!), med vars hjälp de finkammar nätet efter levnadströtta och förtvivlade människor.

Detta i akt och mening att hitta kandidater till ett träningsprogram för självmordsbombare, för vidare leverans till IS och andra numera politiskt tandlösa islamistiska terrorgrupper.

Knut och Janina anländer, parens döttrar stojar och Britta iakttar hur allt löper på i klinisk, vegetarisk renhet tills TV-nyheterna rapporterar om ett avvärjt, amatörmässigt terrorattentat på flygplatsen i Leipzig, som Bron inte haft en susning om varit på gång.

LÄS MER: Philip Roth förblir en stor amerikansk författare

Babak och Britta reagerar precis som alla entreprenörer vars affärsidé och marknadsandelar hotas: de går till motangrepp mot historien.

Babak och Britta reagerar precis som alla entreprenörer vars affärsidé och marknadsandelar hotas: de går till motangrepp mot historien som envisas med att inte lägga näsan i vädret. Inom kort korsar en mustaschprydd rufflare vid namn Guido Hatz deras väg och då blir denna dystopi en svindlande panaroid pikaresk värdig Thomas Pynchon.

Juli Zeh är helt enkelt en av vår tids allra största berättare, som ställer de stora frågorna och dessutom har modet att besvara dem: för demokratin är vi, böjda över våra mobiler, våra laptops, våra paddar, uppslukade av våra identitära krämpor, döva och blinda för alla andra, Egyptens gräshoppor.

Och detta med en kolsvart, osentimental humor som det inte går att värja sig emot.