Ocean Vuong slog igenom internationellt med brevromanen ”En stund är vi vackra på jorden” (2019, på svenska 2020), som skildrade hans uppväxt och relationen till modern. Tre år tidigare debuterade han med diktsamlingen ”Natthimmel med kulhål”. Nu kommer Vuongs nya diktsamling, översatt av Andreas Lundberg som också överfört de tidigare böckerna till svenska.
Vuong skriver i en typisk amerikansk tradition, nedstigande från Walt Whitman och Emily Dickinson, via TS Eliot och Allen Ginsberg. Det är dikter som skyltar med sina intentioner och sina influenser och som gärna sätter den retoriska slagfärdigheten främst. Ibland på bekostnad av diktens helhet, ibland på bekostnad av poetisk nyans.
”Tiden är en mor” kretsar till stor del kring sorg och förlust. Stoffet känns igen från de tidigare böckerna, från de stora temana ned till de specifika detaljerna och bilderna. Tobaksplantorna utanför Hartford, mammans aceton och Vaporub-salva, de levandegjorda citationstecknen (i romanen var de en bild av fötter, här är de myror som formar bokstäver). Vuong skildrar homosexualitet och trasiga begär, rasism och våld, relationen till språket, moderns arv från krigets Vietnam.
Formmässigt är det en varierad men också ojämn diktsamling. Vissa dikter tycker jag nästan att man kan läsa som kortprosa med radbrytningar: ”de behandlar mig väl/här de får mig inte/att glömma/världen som du/lovade men okej/jag är tillbaka inuti/mitt huvud”. Bilderna är få, gärna konkreta, det är ofta berättande dikter som skildrar ett händelseförlopp i knappa ordalag. Det känns som att jag tvingas gissa mig till vad det handlar om.
Det som gör att jag ofta inte kommer i kontakt med smärtpunkterna i Vuongs dikter är att de samtidigt är för vaga och för specifika.
Andra dikter staplar meningar på varandra, knyter bara hjälpligt samma dem till en antydd helhet. Det är oneliner-poesi, som för all del rymmer lysande rader, till exempel den Eliot-doftande ”Cigaretter glimmar i mörkret: eldflugor i ett skyddsrum.” Två bilder ställda bredvid varandra, som tagna tillsammans skapar en tredje, mättad med mening. Andra blir snarare till utfyllnadsrader, som varken tillför retorisk slagkraft, poetisk finkänsla eller vidare mening till diktens helhet.
Ytterligare andra är vackra, som den paradisiska stillheten i den postapokalyptiska ”Vattenlinje”. Diktjaget föreställer sig ha missat arken och bibelns flodvåg, och vaknar upp med sin älskare i en värld utan morgondag: ”ge mig denna enda/åttonde dag/låt mig träda in i/detta nästan försvunna ja”.
Kanske är det i överföringen till svenskan som Ocean Vuongs dikter tappar lite av sin kraft? Engelskans ordförråd och enkla grammatik ger andra förutsättningar till kärnfulla formuleringar, och svenska många vokaler gör poesi till en svårare gren.
Men vad jag kan se är Andreas Lundbergs översättning lyckad och närmast fläckfri, utöver någon enstaka glosa jag gärna bytt ut. Nej, det som gör att jag ofta inte kommer i kontakt med smärtpunkterna i Vuongs dikter är att de samtidigt är för vaga och för specifika. Man kan ibland ana enskilda händelser och teman i dikterna, som bara delvis skymtar genom allt för allmänna bilder och formuleringar. Kanske skulle allt få större klarhet om jag återvände till romanen och debutsamlingen, men ”Tiden är en mor” behöver stöd för att stå på egna ben. När det är bra, så är det riktigt bra, men det händer inte tillräckligt ofta.
LÄS MER:Ocean Vuong: "Jag tror inte på skam som medel för förändring"
LÄS MER:Recension: "En stund är vi vackra på jorden" – Ocean Vuong
LÄS MER:Poeten Aya Kanbar, 17, slår sig in bland giganterna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
