I somras rapporterade CNN att Kina numera kontrollerar tv-marknaden i Zambia i sådan utsträckning att de kan släcka landets tv-nät. En udda nyhet för den som inte följer med i de hastiga förändringarna på den afrikanska kontinenten – och hur de hänger ihop med gamla och nya kolonialherrar.
LÄS MER: GP Kulturs recension av "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie
De senaste åren har jag dock upptäckt att den nya afrikanska litteraturen ger en lysande grund för förståelse av samhällsförändringarna. Efter Chimamanda Ngozi Adichies framgångar med ”Americanah” 2013 exploderade förlagens intresse för och exponering av särskilt kvinnliga afrikanska författare. Och det inte enbart från Ngozi Adichies Nigeria. Till de starkare hör Petina Gappahs hopflätade novellsamling ”Rotten row” (2016) som genom en kör av röster berättar Zimbabwes historia från Rhodesia till Robert Mugabe.
Det är sannolikt att debutanten Namwali Serpell bläddrade både en och två gånger i ”Rotten row” innan hon skrev ”The old drift”, en lika månghövdad men mer ambitiös krönika över hennes hemland Zambia. Eller, som Salman Rushdie påpekade i en hyllning till ”The old drift” i New York Times (28/3), så sammanfaller bara mycket av tematiken när europeisk kolonialhistoria och afrikanska myter löds samman och omtolkas.
”The old drift” inleds 1873 med upptäcksresanden David Livingstones malariadöd i brittiska Nordrhodesia. Öppningen berättas snyggt ur en manlig kolonisatörs perspektiv men blir snart en kvinnlig historia; en roman som spänner över tre generationer och lika många familjer – en vit och två svarta – uppdelad på kapitel för ”Mormödrarna”, ”Mödrarna” och ”Barnen”. Samt kursiverade mellanstycken, en grekisk kör i form av ett ”vi” som visar sig vara mygg.
Berättelsen böljar också som en svärm, slår sig ner i samma händelse flera gånger eller flyger med makroblick över historien. Komplicerade släktförhållanden växer fram, från en italiensk dammbyggare vid förra sekelskiftet till ett drönarbyggande snille i en snar framtid, och knyts kring tre gestalter: Sibilla, Agnes och Matha. I tur och ordning en italiensk oäkting som lider av överbehåring, en blind engelsk överklasskvinna samt en av Zambias ”afronauter”.
Genrehoppandet lånar kraftigt ur världslitteraturen – slutkapitlet är en omarbetning av ”Mörkrets hjärta” – och går från science fiction till magisk realism à la Gabriel García Márquez. Men också bisarr realism: Flera bifigurer är historiska personer, som revolutionären Edward Mukuka Nkoloso. Nkoloso startade på 1960-talet ett rymdprogram som i ”The old drift” utgör bakgrund till Zambias födelse 1964. Som var det en lika märklig händelse att karva ut en nationalstat som att träna för rymdresor i en raket av hemmasnickrade tunnor. Det är romanens mer hysteriskt underhållande passager – som alltså visar sig tagna ur verkligheten. (Se Serpells essä om Nkoloso i New Yorker 11/3/17).
Lika skickligt och känsligt arbetas Aidsviruset i ramberättelsen (omkring tolv procent av Zambias vuxna befolkning lever med HIV). Men det är språklekarna – ”It sounds like a sentence: Victoria Falls” – de målande beskrivningarna och de våghalsigt staplade metaforerna som gör texten halsbrytande vacker.
LÄS MER:Recension: "Moonlight" – Hasselblad center
Om persongalleriet stundtals känns som marionetter (där myggsvärmen kan läsas som en variant på ödesgudinnor) är det kongenialt med de skiftande kolonialherrarna, från rasistiska gin-och-tonic-gubbar till de med mer subtil teknologisk makt. Så när kineserna kliver in på romanscenen är det inte bara tv-nätet som kan släckas ner – Serpell ger svidande kritik av vad som kan ske i ett självvalt övervakningssamhälle. Något som förstås har bäring långt utanför romanens Zambia.
Vilket också denna våg av strålande afrikanska författare borde få.
