Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Recension: "The Far right today" – Cas Mudde

Den nederländske statsvetaren Cas Mudde är en av världens ledande experter på politisk extremism. Hans bok "The far right today" är en nödvändig läsning i det Sverige där Moderaterna och Kristdemokraterna är redo för Sverigedemokratiskt fredagsmys, skriver Hynek Pallas.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

The Far right today

Cas Mudde

Polity press

Är det något i de senaste årens bokflod om populism, väljarpreferenser och nationalism som har saknats så är det en behändig guide till det nya ytterhögerlandskapet. En handbok som beskriver historien, introducerar det internationella fältet samt förklarar dagens framgångar.

Och försöker bena ut hur vi ska ta oss an dess utmaningar.

Har man följt den nederländske statsvetaren Cas Mudde – en av världens ledande experter på politisk extremism – i spalter, böcker och sociala medier så vet man att han är rätt person att ta sig an en så stor komplexitet på behändig yta. Muddes färska bok "The far right today" ger också på bara 200 effektiva sidor en global översikt för den som vill orientera sig i en värld där ytterhögerpartier normaliseras och där hotet från den odemokratiska extremhögern växer.

LÄS MER: Finta inte bort rasismen

Här beskrivs historien efter andra världskriget. Från den efter folkmorden svårsålda nyfascismen till dagens välkammade nyss-nazister som droppat den öppna rasismen. Utvecklingen sedan millennieskiftet – när partier som Sverigedemokraterna gick från bomberjackor till att erövra Skåne – kallar Mudde för den fjärde vågen. Den karaktäriseras av att partierna normaliseras och blir mainstream. Det gäller inte bara rena ytterhögerpartier som just SD. Konservativa partier i Ungern och Polen har transformerats och tre av världens största demokratier – Brasilien, Indien och USA – har radikala högerledare. Mudde guidar till organisationerna, ideologierna och deras aktiviteter och strategier.

Och vilket motstånd som eventuellt fungerar.

Nej, det finns ingen patentlösning. Men genomgången av hur det har gått med försök att samarbeta med partierna genom att "låna" deras frågor, eller bjuda in dem i värmen i tron att de ska tina upp och bli demokrater, är nödvändig läsning i det Sverige där Moderaterna och Kristdemokraterna är redo för Sverigedemokratiskt fredagsmys.

Muddes analys är obekväm: det är inte ytterhögern som har blivit moderat; normaliseringen sker när resten av högern radikaliseras. Bokens mest kontroversiella tes lär bli påståendet att avståndet mellan radikal höger och mainstreamhöger handlar om grader och inte om en fundamental skillnad.

Med små undantag har Mudde dock rätt, vare sig det gäller familjepolitik, asylrätt eller syn på nationalstaten. Ytterhögerns språk och symboler sätter agendan: om så i Sölvesborg med sin nu omdiskuterade kultursyn eller i EU-kommissionen, där den tillträdande ordföranden Ursula von der Leyen har döpt om migrationsportfolion till "Försvar för en europeisk livsstil".

Samtidigt påminns läsaren om att inget av detta hänt över en natt. Visst kan man tycka att tongångarna i sommarens svenska "demografidebatt" var råa. (En debatt som handlade om hudfärg – se "Finta inte bort rasismen" (GP 30/6). Men redan i mitten på 00-talet talade Frankrikes dåvarande inrikesminister, högerpolitikern Nicolas Sarkozy, mindre om arbetslöshet och mer om att tvätta förorter med nordafrikansk befolkning rena med högtrycksspruta. Jean-Marie Le Pen gnuggade förtjust händerna.

LÄS MER: Goda intentioner har öppnat för kultur i nationens tjänst

Mudde tar också, med Sverige och Belgien som exempel, upp strategin att utesluta stora partier utan att samtidigt diskutera de samhällsfrågor som förknippas med dem. Och varför det misslyckas. Som tidigare gästprofessor i Malmö är han väl insatt i sammanhanget.

För det hade gått att behålla ett humanistiskt flyktingmottagande och samtidigt diskutera invandring. Detta hade gått att samtala om detta utan att lämna områden som ekonomi, skola och arbete för kultur och etnicitet. Istället, när det i dag ser ut som om invandring och integration inte kan omtalas i andra termer än kultur och brottslighet, blir vinnaren det parti som alltid har haft det "sociokulturella" som sin enda politik.

Det finns många andra kloka analyser och slutsatser i boken, som har given plats i referensbibliotek hos journalister och politiker. Inte minst eftersom den tar upp vad medierna bör och inte bör fokusera på, och hur.

Mudde tar också, med Sverige och Belgien som exempel, upp strategin att utesluta stora partier utan att samtidigt diskutera de samhällsfrågor som förknippas med dem. Och varför det misslyckas.

Jag tar särskilt med mig påminnelsen om att ytterhögern är heterogen. Simultana globala framgångar lurar oss att se en enhetlig rörelse. Det är viktigt för förståelsen att den alltid är framväxt i och anpassad efter en lokal modell – nordiska partier stödjer kvinnan i arbetslivet medan hon i syd och i öst bara kan ses i mammarollen – och måste bemötas utifrån detta.

Eller för den delen att ytterhögern förändras på sätt som vi förknippar med den liberala demokratin: AfD:s ledare Alice Weidel är lesbisk och har utomeuropeiska adoptivbarn. Och i presidentkampanjen 2017 droppade Marine Le Pen efternamnet och bytte ut flamman i partiets symbol mot en ros utan att ändra politiken en millimeter. Det är också nyttigt att se Sverige utifrån – som att få ytterhögerledare skulle kunna sjukskriva sig för utbrändhet så som Jimmie Åkesson gjorde.

Slutligen – och detta är en viktig om än inte ny poäng – så beskrivs ofta framgångarna för en Åkesson, ett AfD eller en Trump som protester mot en utveckling. Inte som stöd för de åsikter som politikern faktiskt torgför. Detta trots att forskare många gånger visat den jordmån som finns för ytterhögern.

LÄS MER: Arbetarklassens problem har inget med vithet att göra

"The far right today" går inte djupare in på orsakerna, men jag är övertygad om att en anledning är oviljan att erkänna att det finns en bred förekomst av rasism i ens eget samhälle. Stigmat är för hårt. Hur annars svälja att över 20 procent av befolkningen är beredda att rösta på ett parti som var nazistiskt när deras nuvarande partiledare gick med?

Grundproblemet i den frågan kan inte lösas med att mainstreamhögern kastar demokratiska värderingar överbord. Utan – som Mudde påpekar i sin sammanfattning – enbart genom att stärka den liberala demokratin och satsa på bättre utbildning i demokratiska frågor.

Dit hör tveklöst att läsa ”The far right today”.