Recension: Ted 2

Visst, majoriteten av skämten relaterar till droger, sex och sperma och själva premissen för filmen bygger på att man köper idén om en levande nallebjörn. Men det är egentligen inget större problem, det gosiga kramdjuret med de högst barnförbjudna tankarna har en helt egen personlighet. Lite korkad, ganska ohämmad men allt som oftast högst älskvärd ändå.

Faktum är att han upplevs som så pass mänsklig att huvudkonflikten i filmen kretsar kring det filosofiska problemet om huruvida Ted faktiskt är en person eller ett ting. För som ting är han lika med egendom och saknar då mänskliga rättigheter som rätten till arbete, ägande och - plågsammast av allt - möjligheten att gifta sig med sin älskade Tami-Lynn. En ung jurist (Amanda Seyfried) tar sig an Teds fall och ser till att frågan om definitionen av hans existens når domstolen, ivrigt påhejad av Teds bästa vän John (Mark Wahlberg).

Seth MacFarlane har tidigare visat att han inte drar sig för att skämta om känsliga, olämpliga eller helt enkelt generande ämnen. Som mannen bakom "Family guy" och ett av de mest pinsamma värdskapen för Oscars-galan någonsin, med grov tyngdpunkt på sexistiska anspelningar, är hans gränslöshet väl känd. Ted är hans skapelse och det är också MacFarlane som ger nallen sin röst.

Och "Ted 2" är laddad med igenkännbar politisk inkorrekthet men till skillnad från Oscars-fiaskot känns den attackerande kul. Filmen fullkomligt pepprar sin publik med skämt från början till slut vilket faktiskt inte är helt självklart i en komedi - men ack så välkommet. Och eftersom skrattantalet per minut är så pass högt i "Ted 2" så är det lättare att förlåta filmens stundtals lösryckta, sketchartade inslag (ett omotiverat, utdraget och poänglöst slagsmål på en seriemässa till exempel) och den något spretiga handlingens alla olika förgreningar som rör sig från existentialism (vad är egentligen en person?) till klassiska filmskurkspajaserier (en klumpig kidnappning med förklädnadsinslag).

Caroline Hainer

kultur@gp.se