Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Adam Westman växte upp i Taberg i Småland men är numera bosatt i Malmö. "Taberg" är hans debut. Bild: Hannes Tobiasson

Recension: "Taberg" – Adam Westman

Med sina ordknappa och intensivt självrefererande dikter gestaltar Adam Westman minnen av broderskap och landskap kring gruvorten Taberg. Ulf Eriksson läser dikter som är magnetiska.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Omslaget är passande skogsgrönt och järnrött. Adam Westmans poesidebut har fått sin titel efter den lilla orten Taberg i norra Småland, dess berg och dess gruva, där man brutit malm sedan 1400-talet, med en sista expansion under andra världskriget, utlöst av Nazitysklands järnbehov. I dag är berget naturreservat.

LÄS MER: Recension: "Kvällens frihet" – Kjell Espmark

Westmans ordknappa dikter i sex avdelningar manar fram en skingrad gemenskap mellan bröder och ett sönderblåst platsminne. I början möter ord för både gruva och kropp, som kamrar, ådran. Men om det finns en personlig berättelse är den underkastad avstånd och förlust. Grundtonen förenar värme med illusionslöshet: "vi lärde oss/ mat lärde oss/ fötter/ att vandra/ säga/ jag är bara/ en drömmare/ du är bara/ en dröm".

Texterna börjar kännas magnetiska när man läser orden bokstavligare. Taberg gömmer ju i sig aktiviteten att ta berg, och berget gränsar till en ort, vilket också är ett ord av stor betydelse i sammanhanget. Ordet ort är inte bara dubbeltydigt (gruvgång och bebyggd plats) utan också en stumnad släkting till ordet ord vars banalt ekande självkopiering det undgår genom att det ljudande d har blivit det stumma t. Gruvans ort och platsens ort står på så vis i både uttalad och outtalad förbindelse.

Westman laddar alltså vissa ord med intensiv självreferens. Betrakta exempelvis följande dikt: "ingen sommar ingen aortabländning ingen himmel ingen låg himmel". Sommaren och det andra frammanas genom att negeras, och en sådan koordinering av närvaro med frånvaro gör läsaren vaken. Man ser att ordet aorta med sina båda a:n är en heraldisk spegel- eller bländform med dubbel funktion. Aorta gestaltar dels den ortsliga närvarons negering som a-ort, ickeplats, dels ortens stympade förflutenhet som något som är (b-)orta. Samtidigt betyder aorta kroppspulsåder.

LÄS MER: Recension: "Minnet av minnet" – Maria Stepanova

Diktsamlingens svalka och energi härrör ur en ickelyrisk poetik där subjektet förutsätts vara huvudsakligen ett objekt för de materiella processerna. Likväl har subjektet vuxit fram ur sig själv och lyssnar ibland inåt. Broderskapet signaleras som viktigt men antyds mest som permutationer och positioner. Inga röster, inga ansikten, dock minnen av beröringar. Ett allvarligt men inte självallvarligt språk med smak av vatten och järn.