Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Svante Nordin är skicklig på att stycka upp och paketera så att hans tankar och idéer blir synliga och konkreta. Ja, som pedagog och stilist är han svåröverträffad, skriver Mattias Hagberg. Bild: Cristopher Hunt

Recension: "Sveriges moderna historia" – Svante Nordin

I ”Sveriges moderna historia” försöker Svante Nordin sammanfatta de senaste tvåhundra åren. Men alltsammans havererar på grund av ett antal uppenbara brister i framställningen, skriver Mattias Hagberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Svante Nordin

Sveriges moderna historia

Natur och kultur

Okej, för vänlighetens skull börjar jag med det positiva. Idéhistorikern Svante Nordin skriver med en pedagogisk lätthet som borde göra alla hans akademiska kollegor avundsjuka. Han har en förmåga att berätta medryckande historier samtidigt som han tecknar de stora och övergripande utvecklingslinjerna. Han är skicklig på att stycka upp och paketera så att hans tankar och idéer blir synliga och konkreta. Ja, som pedagog och stilist är han svåröverträffad.

Men pedagogisk skicklighet är inte allt. Det väsentliga är ändå innehållet, själva tankegodset.

LÄS MER: Recension: "Gileads döttrar" – Margaret Atwood

I ”Sveriges moderna historia” försöker Svante Nordin sammanfatta de senaste tvåhundra åren utifrån en enkel modell. Hans tanke är att tiden från det gustavianska enväldet fram till i dag kan delas upp i fem klart urskiljbara politiska moderniseringsprojekt, vart och ett med sina tillskyndare och sina motståndare, sina slagord och sin ideologi, sin rationalitet och sina inneboende motsättningar.

De fem projekten är i tur och ordning och med Svante Nordins egna ord: den konstitutionella ämbetsmannastaten 1809–1865, tvåkammarriksdagen och industrialiseringen 1865–1905, demokratiseringens genombrott 1905–1932, folkhemmet 1932–1976, och globaliseringen och mångkulturalismen 1976–.

Tanken är inte dum. Historien behöver delas upp och paketeras för att bli begriplig, och Svante Nordins periodisering utifrån de stora politiska projekten har sina poänger. Men alltsammans havererar på grund av ett antal uppenbara brister i framställningen.

För det första: Var är kvinnorna? Av bokens närmare 500 personer som namnges är inte ens 40 kvinnor, och av dessa nämns nästan alla bara i förbifarten. Medan männen breder ut sig över sidorna med biografier och uttalanden, får kvinnorna ofta nöja sig med ett kort omnämnande i en bisats. Inte ens kampen för kvinnlig rösträtt får något egentligt utrymme.

För Svante Nordin är historien uppenbarligen en exklusiv herrklubb.

För det andra: Var är moderniseringsprojektens förlorare? Alla de som drabbades när Sverige i rekordfart skulle bli en industrination. Var är samerna? Var är offren för den rasbiologiska renhetsideologin? Ja, säg det? För Svante Nordin verkar dessa människor i första hand vara störningsmoment för den framgångssaga han vill teckna.

Han gör sig till och med lustig över de som enligt honom försöker moralisera över historien: ”Detta fördömande var del av ett ’postmodernt’ frigörande från historien och utträde på en posthistorisk scen där förmodat tidlösa moral- och rättighetsregler var rådande i en värld där varken geografi eller kronologi längre spelade någon roll.”

LÄS MER: Recension: "Jag ska sätta världen i rörelse" – Anna-Karin Palm

Och för det tredje: Var är folket? Var är vardagen? Var är de sociala förhållandena och de sociala motsättningarna? Den materiella basen, om man så vill. Visst, den nämns och den redovisas, men oftast pliktskyldigt.

För Svante Nordin är historien uppenbarligen en exklusiv herrklubb. Han dröjer gärna och länge vid en politisk och ideologisk debatt, men lämnar helst inte de trygga och rökfyllda rummen i Stockholm.

Det är ingen hemlighet att Svante Nordin numera skriver från höger och att han har ett agg mot allt som luktar vänster, framför allt den vänster som föddes under sextiotalet och som fick sin fortsättning i den globala rättviserörelsen. Men att hans historiesyn hade blivit så här otidsenlig trodde jag inte.

”Sveriges moderna historia” är en ovanligt omodern historia, med ett tydligt slutmål: Svante Nordin vill visa att det senaste projektet, internationalisering och mångkultur, har havererat.