”Den är grotesk, antagligen motbjudande för läsaren – men den är min favorit”, förklarade den kroatiska författaren Daša Drndić om en av sina romaner. Beskrivningen kan gälla för hela författarskapet. När Drndić dog 2018 hade hon ett dussintal romaner och ett trettiotal pjäser bakom sig. De flesta handlade om Förintelsen, specifikt om Kroatiens roll. Målet var att (åter)berätta det som tystats. Sådant är sällan vackert. När det dessutom gäller dokumentärromaner – även om det var en etikett Drndić ogillade – brukar det resultera i läsning som inte bara är svårsmält, utan river hela vägen ner i halsen.
LÄS MER:Regeringen går vidare med förintelsemuseum
Den 400 sidor långa, rasande ”Sonnenschein – bakom alla namn döljer sig en historia” från 2007 är inget undantag. Tvärtom.
Intrigskelettet är enkelt: sommaren 2006 sitter 83-åriga Haya Tedeschi i sitt hem i Gorizien, en gränsstad mellan Italien och Slovenien. Vid fötterna har hon en röd korg ur vilken hon fiskar minnen medan hon väntar på den son som stals från henne under kriget 62 år tidigare.
Korgen leder först till Habsburgsåren. Flerspråkigheten, mångkulturen. Zweig-klassiskt myller ur ett personligt minne. De långa meningarna som beskriver rikets egenheter för tankarna till Bohumil Hrabal.
Den som är bekant med nazismens sadister hajar till: ja, den Franz.
Bottnarna är många redan i Tedeschi-familjen, judar som döper sig katolskt. Efternamnet betyder ”tysk” och det är också en sådan – Kurt Franz – Haya efter en affär bli gravid med. Hon föder sonen Antonio som försvinner ur sin vagn.
LÄS MER:Förintelsen lever vidare i våra grannländer
Den som är bekant med nazismens sadister hajar till: ja, den Franz. Treblinkas kommendant som flyttades till norra Italien och Trieste med en annan grym mördare, Odilo Globočnik. Båda herrarna, liksom hunden Barry som Franz tränade att attackera fångarnas genitalier, gästspelar i boken med ett brett persongalleri ur verkligheten – från Franz Ferdinand till författaren Ian Buruma.
Det är ”dokumentärt” på rätt sida ren bluff som föregångaren Borges ibland sysslade med. Drndić bygger berättelser på vardagsobjekt som hon låter Haya plocka ur korgen och leda ner i associationernas kaninhål: en filmaffisch med den svenska nazistaktrisen Kristina Söderbaum leder till Operation Borghild som skulle producera gummidockor för att trupperna inte skulle para sig med den ”smittade främmande kvinnohjorden”.
Fasan saknar inte skönhet eller humor. Och de vindlande meningarna – genomborrade i texten av foton – är målande i Djordje Zarkovics översättning.
LÄS MER:Recension: Learning from the Germans: Race and the memory of evil" – Susan Neiman
W G Sebald och Thomas Bernhard är nära till hands i minnesarbetets monologer. Den senare dyker upp i anklagelseakterna han och Drndić har gemensamt – mot Österrike, mot katolicismen. Det är i Österrike den vuxne Antonio får reda på att han ingick i Lebensborn-programmet som avlade och placerade barn hos arier, och börjar egen efterforskning.
Han kommer snart fram till det som gör Drndić särskilt intressant: familjen Tedeschi var medlöpare, de tar bara notis om den växande fascismen genom att ställa sig på dess sida.
Han kommer snart fram till det som gör Drndić särskilt intressant: familjen Tedeschi var medlöpare, de tar bara notis om den växande fascismen genom att ställa sig på dess sida. Haya var den judiska kvinnan ”som särade på benen för Franz medan tågen rullade”.
Men Drndić går längre. Hon menar att barnen måste göra upp med minfältet de går på: om de inte ”gnuggar in sin familjeavföring” i kroppens porer och tvättar sig rena kommer det förflutnas gejsrar spruta upp framför dem. Varningen kan överföras på de länder som nu låtsas att de inte hade med Förintelsen att göra.
Drndić dömer Haya; ingen sentimentalitet för henne. Ändå utgör hon i texten en människa av kött och blod och ett helt liv. Det gör ett annat grepp så effektivt: boken klyvs av 60 sidor med 9000 namn på de mördade judarna i norra Italien. Man förställer sig den historia som finns bakom vart och ett. Sidorna sväller, bubblar av svärtan som Drndić virvlar upp: om ”Sonnenschein” är en storm så är detta ögat.
Drndić sveper begreppet ”banal ondska” av bordet med en fnysning.
När författaren sedan släpper lös Förintelsens levande tentakler tar det förflutna grepp om läsaren på samma sätt som om Antonio: ett kadaver som kör in klorna i pulsådern och inte släpper taget. Vittnesmål som påminner om hur mycket som förblev nertystat. Våldtagna tyskbarn i Norge och barn som sparkades ihjäl av SS-kvinnor som lockade med godis. Röster från risfabriken San Sabba i Trieste som blev koncentrationsläger och från slottet Sonnenstein som användes i eutanasiprogrammet. Minibiografier om mördarna med deras yrken: kypare, musiker, platsanvisare på Frankfurtoperan, sockerbagare, murare. Dömda till skrattretande korta straff eller inte alls.
LÄS MER:Recension: "Why race still matters" – Alana Lentin
Drndić sveper begreppet ”banal ondska” av bordet med en fnysning.
Vi kommer minnas Förintelsen som historiskt faktum långt efter de sista överlevande har dött. Men för att smärtan aldrig ska få lägga sig behöver vi konstens obönhörliga vittnesmål. Det blir sällan bättre – och mer svårsmält – än hos Daša Drndić.
