Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Marguerite Duras i november 1972. Bild: AP / TT /
Marguerite Duras i november 1972. Bild: AP / TT /

Recension: "Sommaren -80" – Marguerite Duras

Sommaren 1980 skriver den franska författaren Marguerite Duras krönikor i Libération. Maria Edström får syn på den politiska sidan hos begärets författare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Marguerite Duras

Sommaren -80

Översättning: Kennet Klemets

Ellerströms

Sommaren 1980 skriver Marguerite Duras tio krönikor i tidningen Libération. Egentligen ville redaktören ha en om dagen i ett år, men Duras backar och det bli en i veckan under tre sommarmånader. Hon är då 66 år och vill helst ha dagen fri och tom framför sig. Men eftersom hon får skriva om precis vad hon vill, gärna på tvärs mot nyhetsläget accepterar hon.

Att krönikorna sen ges ut som bok motsätter hon sig också först, hon vill ”lämna dem där de var, tryckta på tidningspapper, spridda i tidningar som ändå ska kastas”. Samtidigt skulle detta ha betonat ”deras vilsenhet i verkligheten” och det får henne att gå med på bokpublicering, i en tid då gårdagens tidning blott fanns i arkivet.

”Jag har inget ämne för någon artikel. Men det kanske inte är nödvändigt. Jag tror att jag ska skriva om regnet.” inleder hon den första texten. Hon skriver utifrån sin plats i Trouville-Deauville vid Engelska kanalen, mittemot Le Havres stora hamn Antifer där oljetankrar ligger på rad och väntar på högvatten. Sommargästerna, en grupp med kollobarn som vistas på stranden, nyhetsflödet och så havet i alla dess inkarnationer bildar stoffet. Naturligtvis tillsammans med teman och gestalter från Duras oeuvre, vars hela författarskap alltid i någon mening är närvarande i allt hon skriver.

LÄS MER: Recension: Blue eyes, black hair – Atalante

Samtidigt engageras hon som alltid starkt av det som händer i världen: den iranska revolutionen med shahens död, svälten i Uganda, bombdådet i Bologna, bojkotten mot OS i Moskva med anledning av Sovjets invasion i Afghanistan och kanske mest av varvsstrejken i Gdansk som lyser som ett hopp om en omvälvning i Öst-Europa, ”nästan ingen är ännu i stånd att känns lyckan i det som händer i Gdansk” skriver hon i sin vånda över hur beskriva det som sker. Hon ringer till nummerupplysningen och vill ha numret till LOT Polish Airlines men telefonisten säger att det inte går att åka dit nu, de två har ett långt samtal.

Kanske är bilden av Duras väl avpolitiserad här i Sverige tänker jag när jag läser ”Sommaren -80”.

Om tv-bilderna från Uganda skriver hon ”Alltså tittar vi på Uganda, vi tittar på oss själva i Uganda, vi tittar på oss själva i svälten” och när det gäller avrättningarna i Iran är Duras benhård, skriver att det ligger i fascismens logik att straffa bögar och kvinnor.

Kanske är bilden av Duras väl avpolitiserad här i Sverige tänker jag när jag läser ”Sommaren -80”. Vår bild av en begärets skildrare med ljudspåret från Carlos d'Alessios musik till kultfilmen ”India Song” 1975 i bakgrunden, eller en ung flicka med en kinesisk älskare är möjligen lite ensartad. Duras skrivande är också djupt präglat av erfarenheterna av fattigdomen i uppväxtens Vietnam och av andra världskrigets fasor i ett nazi-ockuperat Frankrike, där hon var medlem såväl i motståndsrörelsen som i kommunistpartiet. Det senare skulle hon snart lämna men den traumatiska händelsen för hela mänskligheten som hon såg det; mordet på sju miljoner judar, skulle aldrig sluta att påverka henne.

I romanen ”Smärtan” kommer hennes make hem från koncentrationslägret Dachau, och hur han vårdas för att alls överleva är en av de skildringar som i all sin konkretion skriver fram bråddjupet i att överleva Förintelsen. Likaså Algeriets frigörelse, 68-rörelsen – Duras finns där, skrivande och reflekterande. Kanske ligger hennes särart i att kunna kombinera en poetisk och smärtfylld introspektion med en klar och lika smärtfylld blick ut mot världen.

Men naturligtvis finns också begäret där i ”Sommaren -80”. Mellan ett av kollobarnen, en mager pojke med grå ögon och ett lite eljest sätt att vara och en kvinnlig ledare i artonårsåldern låter Duras en egenartad kärlekshistoria utspelas. Ledaren berättar samtidigt en saga om en pojke och en haj och om ett blint kvinnligt havsvidunder med en kropp av vatten. Jag tänker på Duras mor och hennes yngre bror som dog. Och den dödfödde pojke hon sa sig aldrig kunna sörja. I ”Anteckningar från kriget” en volym med utkast till senare böcker finns texter om båda hennes bröder och fantasier om den döde sonen där hon andas in ”hans gäspnings andedräkt”.

LÄS MER: Duras i väntan på maken

”Jag avskyr att matas med psykologi” skriver Duras strängt i ”Det är allt” från dödsåret 1996. Att biografiskt psykologisera hennes skrivande leder ingenvart. Snarare är det legeringen av gestalter från både liv och dikt – den kinesiske älskaren, den judiska flickan Aurelia Steiner, bröderna och modern – som finns som ett grundackord även i dessa krönikor från en ”vilsen verklighet” sommaren 1980.

”Gdansk får mig att skälva liksom barnet får mig att skälva”. Kanske är det egna begäret ett med världens begär hos Duras.