Sist ut att sommarprata i år är popartisten Linnea Henriksson. Något som liknar en röd tråd i hennes program är bilåkandet. Hon inleder med att berätta om bilar hon åkt på turné med, och säger ”hörru, det finns plats i turnébussen för dig med, så det är bara att hänga med”. Jag känner instinktivt ett motstånd mot tonen, men det är faktiskt ett småtrevligt sommarprat. Varken mer eller mindre.
Hon berättar lite om barndomen, lite om familjen, lite om karriären, lite om det samiska arvet. Det bara pågår, och sticker i väg åt olika håll. Det går på tomgång. Då och då blir det känslosamt, som när hon pratar om sitt självskadebeteende som barn eller vännens självmord. Men hon stannar bara på ytan av de sakerna, hon släpper inte in lyssnaren och berättar inte levande. Sommarpraten det här året har ju i övrigt badat i trauman som ska dras fram, hon hade gärna fått skippa de delarna helt och hållet.
Vem?
Linnea Henriksson, född 1986 i Halmstad.
Blev känd genom Idol 2010. Sedan dess har hon gett ut tre album som soloartist, vunnit i kategorin Årets artist och Årets pop på P3 Guldgalan och varit programledare.
För desto mer levande blir det när hon pratar om sin kärlek till musiken och scenen. Med oförställd glädje berättar hon om varför hon tycker om att stå på scen, hur låttexter och melodier kommer till henne under sömnlösa nätter så att hon måste mumla in dem på röstmemo, och hur hennes första band packade in skivor med glitter i gröna, glansiga paket och skickade till recensenter som blev arga för att glittret åkte ut över deras tangentbord. Jag blir påmind om hur trevligt det är att lyssna på någon prata om något de verkligen älskar.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
