Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Reed Saxon

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Sleeping with strangers" – David Thomson

2017 hängdes regissören James Toback ut för att ha lockat med filmroller i utbyte mot sex. Hans vän filmkännaren David Thomson arbetade under tiden med en bok om hur film format vårt begär och som tog en ny riktning efter metoo, skriver Hynek Pallas.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

David Thomson

Sleeping with strangers – How the movies shaped desire

Alfred A. Knopf

Den 22 oktober 2017 arbetade David Thomson intensivt på sin nya bok. Först nästa dag fick författaren veta att hans vän James Toback hade hängts ut av LA Times. Männen blev vänner efter det att Thomson, en av världens främsta filmkännare, hade recenserat Tobacks debut ”Fingers” 1978. Nu var regissören anklagad för att ha lockat med roller i utbyte mot sex. Inom en vecka hade 395 kvinnor hört av sig till tidningen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med historier som Tobacks och Harvey Weinsteins påverkade metoo Hollywood mer än någon annan industri. Thomson har publicerat hyllmetrar om denna: uppslagsverk, biografier och analyser av förändrade sätt att se film. Så inverkan på den bok han nu skrev, om hur film formar begär, blev spektakulär.

Den rörliga bilden övade upp generationer i begär efter främlingar och möjliggjorde sexualitet som inte fanns förut.

”Sleeping with strangers” är ingen helgjuten bok. Förlaget hade beställt ”något om homosexuella män i Hollywood”, och även det spåret hade lämnats. Urspårningen märks i självrannsakan över industrin Thomson levt i symbios med. Men just därför fångar formen chocken som Hollywood är i. Där kulturdebatten undrar om man ska skilja på verk och person gör Thomson tvärtom. Tesen, som kommer med en smärtsam fråga för Hollywoodfilmen, är att den har varit obönhörligt patriarkal. Främjat vissa roller och en viss sorts beteende hos män som kvinnor.

Kärleken till film är som vanligt behållningen. Men här får man förutom njutbara beskrivningar – ”You believed you could sniff the black and white stink of the city” om ”Segerns sötma” från 1957 – även bakgrunden. Som inte alltid är så fräsch när rollen av Manlig Man och Åtråvärd Sexgudinna innebar att skådespelarkontrakt hade moralklausuler. En plats som krävde fejkade äktenskap. Och värre.

Som när Nicholas Ray 1955 låg med skådespelerskor påtänkta för ”Rebel without a cause”. Inklusive 16-åriga Natalie Woods. Woods mamma bjöd ut henne till Ray. Till Frank Sinatra när hon var yngre. Samtidigt menar Thomson att det var just för att Ray var ”fladdrig som en tonåring” som han kunde göra just den filmen så bra.

Thomson kan ha fel. Men tankarna om att beteenden som fick hållas i Hollywood hänger samman med konsten som gjordes där bör debatteras. Han ställer frågan om filmen som vi känner den ens kan överleva när man rättar till sekellång ”obalans” – om detta påverkar allt från produktionsbeslut till hur folk fotograferas och kläs.

Och ses på. Den rörliga bilden övade upp generationer i begär efter främlingar och möjliggjorde sexualitet som inte fanns förut. ”Can voyeurism go to rehab?” skriver Thomson om Hitchcocks filmer. Samtidigt behandlar han aldrig kultur som om dess syfte är att vara bra för oss. Han reagerar mot den puritanism som också har kommit med metoo. Vägrar moralisera. Ett personligt kapitel handlar om Toback och förankrar hans handlingar i en viss miljö (utan att försvara dem).

James Dean i filmen Ung Rebell från 1955.. Bild: TT

Samtidigt är det synd att Thomsons ursprungstanke om det ”gay” Hollywood skvalpar omkring. Den kunde ha lagts åt sidan för en egen, mindre akut bok. Det blir ömsom undersökande av manliga heterorelationer på film – Joe Pesci och Robert De Niro i ”Casino” – ömsom skildringar av homosexuella skådespelare som Rock Hudson, regissörer som George Cukor och de designers som formade divorna och scenografin. Ibland blir det som om läggningen hade med filmens innehåll att göra, ibland ska Thomson bedyra att det inte är relevant. När jag läser de slöa analyserna önskar jag att Johan Hiltons Anthony Perkins-bok ”Monster i garderoben” (2015) bums översattes till engelska.

Alla anmälningar mot James Toback lades ner. Vad som händer med Harvey Weinstein återstår att se. Diskussionen som initierats av David Thomson om konsten och dess industri bör dock hållas levande långt bortom anklagelser och svartvitt moraliserande.