Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Viveca Lärn skildrar sin uppväxt med två skrivande föräldrar i nya biografin "Sladdisen". Bild: Emelie Asplund

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Sladdisen" av Viveca Lärn

Viveca Lärns författarskap är aldrig så starkt som när hon skriver världen ur barnets ögon, anser Ingrid Bosseldal som läst "Sladdisen" av Viveca Lärn.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Viveca Lärn

Sladdisen

Albert Bonniers

Nu kan jag allting utom några ord på engelska, skriver Viveca Lärn 7 år. Det är 1951 och det är nästan sant. Och när hon nu, nästan sjuttio år senare och lagom till sin 75-årsdag, utkommer med barndomsbiografin (om ordet finns) "Sladdisen" så inte bara kan hon allting, hon minns också nästan allt. Hon minns priset på en chokladcigarr inköpt i Fru Adamssons lilla kiosk i Örgryte (25 öre), hon minns klasskamratens mamma som stängde dörren framför lilla Viveca med orden min dotter leker inte med underbarn, hon minns de populärvetenskapliga promenaderna med pappa Hubert (journalist och nyhetstecknare) och hon minns till och med smaken av krigsårens cikoriakaffe. Så är det i barnet Vivecas värld. Konkret, också det som måhända är någon annans verklighet. Och fullt av möjligheter, också när det tar emot. ”För att få en omelett måste man knäcka några ägg”, som hennes mamma ibland säger.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så är det i barnet Vivecas värld. Konkret, också det som måhända är någon annans verklighet. Och fullt av möjligheter, också när det tar emot.

Viveca Lärn växer upp i ett gult lägenhetshus på Delsjövägen i Göteborg. Hon är smart och ensam. Hon förstår aldrig, eller först sent i ungdomen, hur man knyter närmare band till jämnåriga. I hemmet möter konstnärlig fantasi sträng bohuslänsk schartauanism. Eller förresten, de möts inte. De samlever, i vad som framstår som högönsklig välmåga. (Schartau var dessutom inte så sträng som hans följare gjort honom, hälsar författaren.)

Viveca Lärn är sladdbarn (därav titeln), kanske är det också en del av förklaringen till det speciella i hennes uppväxt. Hennes mamma är sladdbarn (”inte alltid snäll, men rebell”). Hennes pappa är sladdbarn (han skrivs fram som evigt snäll, bara vid en av bokens bilder anar man något mer patriarkalt, genom texten ”Nåde den som gick med tunga steg över golvet när pappa Hubbe tecknade”). Sladdbarn, skriver Lärn, ska enligt expertis och erfarenhet betraktas som ensambarn och lider av en besvärlig oförmåga att begripa hur man ska uppträda som vuxen. ”Om en sladdis blir förälder till en sladdis är det väl naturligt att behandla den nya sladdisen som en självständig vuxen, medan man själv fortsätter att leka sitt liv”. Så får sju år äldre storasyster Anita ta hand om Viveca, medan deras mamma sitter i barnhagen och läser romaner. Så skickas Viveca, helt nyfödd, i väg på barnhem i några veckor för att inte störa en grannfru som ligger och dör. När hon kommer hem igen skriker hon ännu värre (fast då är grannfrun död). Föräldrarna försöker – förgäves – klä ut sig till barnhemmets sjuksystrar för att dottern ska känna sig hemma.

Så skickas Viveca, helt nyfödd, iväg på barnhem i några veckor för att inte störa en grannfru som ligger och dör.

På botten av det där finns sorg och mörker. Att föräldrarna liksom lättat kommer på att det går att lösa problemet genom att skicka i väg barnet, gör ont. Men det är inget som barnet eller den vuxna Viveca anför mot någon. Tvärtom verkar hon utan ansträngning försonligt kunna se världen ur samma perspektiv som föräldrarna. De gjorde det bästa, om än möjligen något naivt, av en situation som de inte riktigt visste hur de skulle lösa. Det där går sedan igen. I familjen Lärn gör de så gott de kan. De älskar varandra (även om älskar inte är ett verb som de någonsin skulle använda) och de tar varandra på stort medmänskligt allvar.

"Sladdisen" påminner om den sida av Viveca Lärns författarskap som jag uppskattar allra mest – och nästan glömt. Det är något i hennes blick på världen som vinner på att gå genom barnet (som i de underbara barnbokserierna om Mimmi och Eddie på 1980- och 1990-talet). Det är den bergfasta och gripande lojaliteten med barnets strävan efter att förstå och bli till i den värld det är satt att bli till i. Den här förmågan hos Lärn gör att de scener som ganska löst fogas samman kronologiskt i "Sladdisen" räcker för att hålla mitt intresse vid liv. Barnet Viveca öppnar dörren till sin verklighet och jag säger ja.