Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den inledande delen av "Skrivboken" beskriver Kristina Ohlssons väg till debuten. Bild: Anna-Lena Ahlström

Recension: "Skrivboken" – Kristina Ohlsson

Runt de mångas dröm om att en gång få skriva och ge ut en bok har det på sista tiden växt fram en mindre industri. Martin Engberg läser en bok i skrivandets hantverk som inte tillför mycket nytt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skrivhandbok

Kristina Ohlsson

Skrivboken

Piratförlaget

"Behöver vi så här många handböcker i skrivande?" Den högst relevanta frågan ställdes nyligen i en artikel i GP: "Alla vill skriva böcker" (25/8-19). Så många skriver i dag att det närmaste liknar en folksport i det lilla.

Digitaliseringen med print on demand-tjänster och hybridförlag har också gjort det lättare att ge ut alstret på eget bevåg. Vilket skapat en växande bokflod med böcker som bara undantagsvis når en läsare.

Lusten att skriva motsvaras inte alltid av en dito att läsa. En beklämmande insikt för den som tror att bra litteratur bara kan födas ur kärleken till litteratur – vilken sort du än föredrar – och att skrivbehovet bottnar i en känsla av att litteraturen vill en något och att vilja något tillbaka.

LÄS MER: Alla vill skriva böcker

Det är också bra att vara medveten om att hybridförlagen (som diskuterats ingående i Författarens senaste två nummer) och en tidning som Skriva har som affärsidé att göra ekonomisk förtjänst på den dröm många har om att en dag få ge ut en bok.

Vilket inte är det samma som att säga att allt som ges ut på hybridförlag är dåligt. Eller att det i tidningen Skriva skulle saknas ett genuint intresse för skrivandet och för litteraturen. Men inget av dessa fenomen skulle ha existerat ifall det inte fanns människor som var beredda att betala för att förverkliga eller underhålla sina skrivdrömmar.

Den som ger ut en handbok i skrivande riktar sig alltså till en köpstark och hyfsat stor målgrupp. Jag tillhör själv dem som i perioder knarkat den här sortens böcker. Främst före och runt debuten när mitt behov av råd och skrivbekräftelse var som störst.

I dag råder det knappast någon brist på skrivtips. Det finns bloggar och poddar fulla med varan. Gratis tillgängligt.

Det händer fortfarande att det pulserar lite i skrivfingrarna om jag ser en skrivhandbok. Särskilt som jag också i egenskap av skrivarkurslärare har användning av genren. För de sammanhangen har jag också hittat material just i tidningen Skriva. Men behövs det verkligen fler handböcker? Det var frågan.

Nej, i alla fall inte av den här sorten, vill jag svara efter att ha läst Kristina Ohlssons bidrag till floden. Skälen är flera.

Bitvis irriterar jag mig faktiskt järnet på "Skrivboken". Texten är skriven med ett käckt tilltal som gärna utbrister i VERSALER för att understryka en känsla och använder en övermåtta av kursiveringar i kombination med att innehållet är tunt och utspätt med luft på sidorna. Ett av författarens råd är också – för att förstärka uttryck – att ibland rada upp ord som i

ett

torn

det

här

sättet.

Säkert ett användbart grepp i barn- och ungdomsböcker, men i "Skrivboken" förstärker det bara det forcerade i tilltalet. Minst två gånger får vi till och med veta vilket ordbehandlingsprogram författaren använder. Okej?

"Skrivboken" har (precis som Stephen Kings bok om skrivande som Ohlsson tycks ha som förlaga) två delar. Den inledande delen beskriver Ohlssons väg till debuten. Den framstår mest som två, tre utmanglade krönikor med anekdoter som oftare är triviala än roliga. Även om jag läser skildringen av kontakten med förlaget med intresse.

Emellanåt förvandlas Ohlssons bok dessutom till rena skryt-CV:n. Vi får veta hur mycket hon säljer, hur bra hon får betalt och hur det bara rinner och rinner från den kreativa kranen. Hon drar sig inte ens för att klassikerstämpla en av sina egna böcker: "Glasbarnen är nu ett slags modern klassiker och har sålts i över hundratusen exemplar i Sverige."

Ålrajt.

Den andra delen rymmer själva råden. Dem är det inget fel på. Ohlsson framhåller att det inte finns två författare som arbetar på samma sätt. Alla måste hitta den skrivmetod som passar just dem. Teori är en sak, praktik en annan. Sådant brukar jag själv trycka på under skrivarkurser.

LÄS MER: Lova Laksos envetna slit gav resultat

Här finns också handfasta tips om cliffhangers, karaktärer och dramaturgi och allt annat som hör genren till. Hon delar också generöst med sig av hur hon själv arbetar, vilket hon ska ha ett erkännande för. Hur andra gör går det att lära sig något av. Men varför så mycket upprepningar, varför så mycket luft?

Jag betvivlar inte uppriktigheten i Kristina Ohlssons vilja att dela med sig av sitt kunnande till sina fans. Men med tanke på hur lite nytt och fluff boken kommer med ser det ändå ut som ett sätt att mjölka pengar ur skrivdrömmar.

I dag råder det knappast någon brist på skrivtips. Det finns bloggar och poddar fulla med varan. Gratis tillgängligt. Det är nästan lätt att glömma bort att skrivandet till sist är en praktik som bara resulterar i något om du ägnar dig åt den.

Men visst – är det exakt något som Ohlssons bok du behöver för att hålla igång praktiken. Ja, då finns den.