Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Debutanten Hanna Rut Carlsson är bosatt i Köpenhamn  Bild: Ylva Sundgren
Debutanten Hanna Rut Carlsson är bosatt i Köpenhamn Bild: Ylva Sundgren

Recension: "Sista hösten i Legoland" – Hanna Rut Carlsson

Tre orakel kommer till Köpenhamn för att varna mänskligheten för den förestående klimatkatastrofen utan att lyckas få gehör. Det är premissen i Hanna Rut Carlssons debutroman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Hanna Rut Karlsson

Sista hösten i Legoland – en tragedi

Norstedts

”Stor litteratur skrivs inte med goda intentioner”, hävdade en gång den franske författaren André Gide, i en protest mot författare som alltid ställer sig på den goda moralens sida. Jag håller bara med honom till viss del, för vem bör döma vad som är en god, respektive ond avsikt? Men författare som har en klar och tydlig agenda, med lika tydliga åsikter om vad som är rätt och fel, bör hellre ägna sig åt att skriva läroböcker eller debattartiklar. Det är vad jag kommer att tänka på när jag tar mig igenom Hanna Rut Karlssons debutroman "Sista hösten i Legoland", en ekoroman om klimatkrisen och världens förestående undergång.

LÄS MER: Den gröna bokvågen

Handlingen utspelar sig i Köpenhamn, men också lite varstans i landet, och kretsar kring tre tafatta orakel, som försöker förvarna befolkningen om den annalkande klimatkatastrofen, utan någon större framgång. De övriga romangestalterna är Katja, som bestämmer sig för att bli lesbisk, övertygad om att begär är något performativt som man kan styra; hennes Tinder-dejt, Alice, som trånar efter sitt ex; Malik, som planerar ett utopiskt bygge; och Joanna, hans tioåriga, klimatmedvetna dotter som läser allt som kommer i hennes väg om både historiens och nutidens slavar. Historien är sedan uppdelad i fyra partier, som betitlats ”Sand”, ”Sol”, ”Regn” och ”Hav”. I berättelsens centrum har vi ett ömsom imaginärt, ömsom reellt Legoland, som framställs som ett naivt och friktionslöst samhälle som försöker försköna livet, på klimatets bekostnad, förstås.

Jag har ärligt talat svårt att komma in i romanen. Jag stör mig på alltför binära meningar som ”Havet, som livet kommer ifrån och som livet en gång skall vända till”, på människocentrerade ”sandkorn som viskar mot rutan” och ”havets livmoder”. Men också på mer sakliga fraser som: ”Han ville bara hem och skölja av maten och byta kläder och gå och lägga sig”, som mest känns som utfyllningar, än berättelsebärande element.

Men Rut Karlsson lyckas skildra den tappra kamp som uppstår hos människor som gett sig fan på att rädda världen.

Men Rut Karlsson lyckas skildra den tappra kamp som uppstår hos människor som gett sig fan på att rädda världen, och balanserar väldigt fint på den hårfina linjen mellan ett ärevördigt engagemang och besserwisserdogmatism. Jag är särdeles förtjust i denna fras: ”Människorna kommer aldrig att se slutet komma, för de har inte sett slutet komma förr”. Här finns också en vemodig skildring av vind, regn och salpetersyra som kramas ur molnen, som långsamt höjer ph-värdet i sjöarna, fiskarnas obehag i gälarna och kalkstenen i stadens grundbultar som sakta urholkas. Passager som gärna hade fått bli lite längre och mer genomarbetade. Jag tänker på Italo Calvinos "Kosmokomik" och hans böljande skiftningar mellan mikro och makro-perspektiv, mellan en fisks öga och en havsstorm, mellan universums uppkomst och dess definitiva slut, via ett subjekt stadd i ständig förvandling. Rut Karlssons lilleputtfigurer känns i jämförelse extremt statiska och förutsägbara. Men det är kanske det som är poängen, intalar jag mig.

LÄS MER: Recension: Italo Calvino – En valförrättares dag

När jag har slagit igen Rut Karlssons smått övertydliga idéroman, känner jag ändå en viss oro sippra in i mitt hjärta och börja undra om eftervärlden (om det blir någon eftervärld), någonsin kommer betrakta oss som något annat än rovlystna, egoistiska djur. Jag undrar förresten om vi överhuvudtaget förtjänar att kallas en civilisation. När kommer i så fall den riktiga civilisationen börja? Det vete bara vädergudarna, och Hanna Rut Karlsson, en orakelförfattare värd att både läsa och begrunda.