Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Utgivningen av Michel Houellebecqs förra bok "Underkastelse" sammanföll med attacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo och handlade om hur ett muslimskt parti tar makten i Frankrike. Bild: Thibault Camus

Recension: "Serotonine" – Michel Houellebecq

Michel Houellebecq är den samtida litteraturens bad boy som fått köerna utanför Paris bokhandlar att ringla långa i helgen med sin nya roman "Serotonine". Sinziana Ravini läser en bok som glöder av hat och misantropi – och stor humor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Michel Houellebecq

Sérotonine

Flammarion

Michel Houellebecq, litteraturens stora enfant terrible är en visionär sociolog, en sårad romantiker och en djävulusisk marknadsstrateg på en och samma gång. Hans nya bok har precis kommit ut i Frankrike. Köerna i Paris bokhandel är så långa att de kan jämföras med köerna i Östeuropa under kalla kriget. Och det är inte så konstigt, för en sak är säker: Houellebecq lyckas som ingen annan att både skildra och skapa samtiden. "Underkastelse", den stora satirromanen om muslimer som kom ut samma dag om terrorattentatet mot Charlie Hebdo delade den franska intelligentian itu. Vissa betraktade den som genialisk, andra som en ond och ansvarslös roman som enbart bidrog till ett polariserat samhällsklimat. Charlie Hebdo-makarna skrev denna gång i tidningen ”Vi tänker inte kritisera Houellebecqs nyutkomna roman. Det gick ju inte så bra sist".

Vem skall Houellebecq attackera denna gång frågar sig alla. Metoo-rörelsen? Klimataktivister? Den enda polemik som Houellebecq än så länge skapat är att en gestalt i romanen hävdar att staden Niort är en av Frankrikes fulaste städer. Stadens representanter nu vill nu därför bojkotta boken. Franska kritiker hyllar den däremot unisont.

Den sjuder som vanligt av Houellebecqs karaktäristiska hat, undergångstoner och misantropi.

Houellebecqs nya roman heter "Serotonine", liksom lyckohormonet. Men den som tror att romanen handlar om lycka kunde inte ha mer fel. Den sjuder som vanligt av Houellebecqs karaktäristiska hat, undergångstoner och misantropi. Denna gång har hatet vridits inåt och blommat ut i formen av en regelrätt depression. Det är som om Houellebecq ville säga oss att de största dramerna alltid är de som äger rum inom människan.

Romanens antihjälte, Florent, arbetar som en högt uppsatt jordbruksingenjör specialiserad i exportvaror av små globaliseringshotade ostleverantörer som det förstås inte går så bra för, men vad spelar det för roll? Det enda han bryr sig om är pengarna som rullar in på kontot. När han en dag upptäcker sin japanska flickväns sexorgier, med bland annat tre hundar, bestämmer han sig för att lämna henne och sitt jobb, ta ut alla sina pengar på banken och gå under jorden. Sen följer en fabulös, existentiell resa som likt en roadmovie sicksackar mellan återträffar med gamla polare, älskarinnor, psykologer, tomma hotellrum och alkoholdränkta självmordsfantasier.

Houellebecq har aldrig varit roligare.

Florents sista dröm på denna moderna Golgatavandring, fylld av humoristiska funderingar över apokalypsen, nakenbadare, Napoleon, pedofiler, Schopenhauer, Cioran, tv-program och kärlekens omöjlighet, är att finna ett hotellrum som tillåter rökare. Houellebecq har aldrig varit roligare. Litterärt sett påminner romanen om både Pirandellos identitetsflyktroman Salig Mattias Pascal och Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet.

Efter ett tag hamnar han hos Aymeric, en gammal aristokratisk vän som bor i ett förfallet slott. Han har blivit lämnad av sin fru, lyckas knappt leva av sin farm och hyr ut bungalow som ingen vill ha. Även Aymeric är självmordsbenägen, men i stället för att avsluta sitt liv på klassiskt vis väljer han att mitt under en jordbruksuppror att gå en martyrdöd till mötes.

Här visar Houellbecq sin stora finess. Genom Aymeric påminner han om något alla vet, men ingen talar om, nämligen att även Frankrikes aristokrater numera lever i misär och tvingas gå på socialbidrag för att klara dagen. Sannolikt kommer romanen därför att gillas både av folk som är kritiska till kapitalismens djungellagar och de som vill vrida tillbaks tiden till ett mer kulturhomogent samhälle. Kanske är det därför Macron illmarigt nog skyndade sig att ge Houellebecq Frankrikes finaste statsorden, Hederslegionen, förra veckan.

LÄS MER: Houellebecq är tillbaka

Hur kommer det sig att hans protagonister är kritiska till den ekonomiska globaliseringen samtidigt som de hela tiden hyllar moldaviska och thailändska kvinnor för att de både är tacksamma och lättmanipulerade?

Men det är något som inte stämmer i Houellebecq-landet. Hur kommer det sig att hans protagonister är kritiska till den ekonomiska globaliseringen samtidigt som de hela tiden hyllar moldaviska och thailändska kvinnor för att de både är tacksamma och lättmanipulerade? Det är just denna dubbelmoral jag blir provocerad av, men också det faktum, att Houellbecq i oktober emottog Spengler-priset. Spengler, som begrät västerlandets undergång. Houellbecq begråter den inte. Han välkomnar den. Men han vågar ännu inte ta itu med ett av de största problemen av de alla – mäns rädslor för kvinnan, den moderna kvinnan. Inte undra på att romanens antihjälte lider av impotens.