Modetidskriften Harper’s Bazaar publicerade i september 2017 en text med rubriken ”Women aren’t nags – we’re just fed up”. Den unga journalisten och trebarnsmamman Gemma Hartley skrev om hur hon trots sitt relativt sett jämställda äktenskap var till utmattningens gräns trött på att vara projektledare i sitt eget hushåll.
Hur mentalt och känslomässigt utmattande det är att ständigt – med kvittrande röst för att inte skapa konflikt – behöva delegera även de minsta uppgifter genom att i slutändan vara den enda som på allvar bryr sig om att de blir gjorda. Att vara den som minns vad som finns och inte finns i kylskåpet, har koll på vad barnen ska ha med till skolan och ordnar med alla bokningar inför semestern. Ett arbete och en ansträngning som sällan syns utåt eller belönas, särskilt inte hos den som borde vara nöjd med att redan ha en man som minsann ”hjälper till”. Hon skrev om vreden och frustrationen över att inte lyckas kommunicera det här till sin man och den långsamt växande insikten om att hon på intet sätt var ensam.
LÄS MER:Kvinnor ofta familjens känslomässiga projektledare
Kvinnor i heterosexuella relationer världen över ställde sig och pumpade med nävarna i luften och texten blev givetvis omedelbart viral – i mina svenska Facebook- och Twitterflöden dyker den fortfarande upp med jämna mellanrum.
Bokkontraktet lät inte vänta på sig, och "Fed up – emotional labor, women and the way forward", har nu kommit ut på svenska som "Så jävla trött – om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring".
Uttrycket som både artikel och bok återkommer till är ”känslomässigt arbete”. Ett begrepp som myntades redan 1983 av sociologen Arlie Hochschild i boken "The managed heart", där Hochschild behandlade kommersialiseringen av kvinnors faktiska känslor, med flygvärdinnors förmåga att även under stor press le och vara hjälpsamma som galjonsexempel, men som nu utvidgats till att innefatta allt osynligt, övergripande praktiskt och socialt ansvar och projektledande både i och utanför hushållet. (En förvanskning av originalbegreppet som Hochschild för övrigt själv vänder sig emot i en intervju i The Atlantic från 2018.)
Gemma Hartley säger sig med sin bok vilja undersöka det känslomässiga arbetet och dess orättvisa fördelning både i hemmet och i ett större perspektiv.
Men där artikeln förvisso är renons på andra perspektiv än Hartleys eget, där den ännu finns att läsa sida vid sida med texter som ”Inside the fashionable lives of New Yorks power moms” och ”Is it a mistake to hire a hot nanny?” på Harper’s Bazaars hemsida, så vibrerar den samtidigt av vrede och frustration, äkta och igenkännbar, även för oss som aldrig haft råd med varken villa i suburbia, eller städfirma för att ta hand om den.
LÄS MER:Recension: "Konsten att bli känd" – Caitlin Moran
Boken blir däremot snabbt repetitiv. De eviga anekdoterna från Hartleys liv upprepar sig och de korta intervjucitaten från en handfull andra människor än henne själv – bland annat från ett samkönat par, och från en hemmapappa – framstår snarare som ett sätt att kompensera för den bristande djupdykningen i andra perspektiv.
Känslan av ett material som helt enkelt bretts ut lite för tunt är svår att skaka av sig. Och den mycket amerikanska slutsatsen – så löser du det här i DIN relation! – är snudd på en öppen provokation efter en bok som konstaterat att problemet genomsyrar hela samhället.
Med det sagt berättade en vän att hennes mans bokklubb ska ha "Så jävla trött" som sin nästa bokklubbsbok och jag kommer på mig själv med att tänka att det i rent folkbildande syfte är en utmärkt idé.
