När Andrzej Tichý (f. 1978) släpper en ny bok är det något av en händelse. Inte för att det sker särskilt sällan, utan för att han skriver så bra. Ändå är han nog rätt okänd för allmänheten, trots många priser samt en Augustnominering 2016, för sin magnifika roman ”Eländet”. Han är en sån där författare som är för skicklig för att inte nomineras, men skriver alldeles för komplex och experimentell prosa för att vinna ett kommersiellt pris. ”Eländet” är liksom ingen vidare säljbar titel. Däremot en bra beskrivning av hela hans författarskap.
Han är en eländesskildrare. Inte av det nyliberala, peppiga slaget om någon som tar sig upp och blir rik mot alla odds, utan av det oglamorösa eländet som de flesta inte ens vill tänka på. Fattigdom, misär, psykisk ohälsa, våld, droger, barn som far illa, trasproletariat, rasism. Som sagt, ingen publikfriare direkt, den där Tichý. Men som han kan skriva.
Sex titlar har han gett ut sedan debuten 2005. Den nya heter ”Renheten” och är en novellsamling. Elva texter som rör sig i bekanta miljöer. Förorter, storstäder, i lägenheter och på gatan bland de utstötta, nedvärderade och förtryckta. Det kan handla om ett råskinn på en buss, en tjuv som haffas eller om en som dödar sin kompis med en hammare. Hos många andra författare skulle dessa karaktärer bli stereotyper, men inte hos Tichý. En av mina favoriter är ”Föreställningar” som handlar om en krigskorrespondent som egentligen borde dokumentera militärens framfart, men i stället lamslås av tankar på självmord och frågan om hur privilegierad denna handling egentligen är.
Ibland får han mig (dessutom) att, kanske inte skratta rakt ut, men definitivt dra på smilbanden.
Titelnovellen är samlingens längsta och tveklöst bästa. Tichý skriver fram ett kalejdoskop av människor vars röster och berättelser på olika sätt problematiserar renheten som begrepp. Vem som får ta hand om smutsen, städa undan fimparna och blodet. Skrapa bort avföringen någon kletat ut över hotellrummets väggar bara för att jävlas. Vem som kan köpa sig fri från att smutsa ner sina händer. Vad det innebär att tala rent. Vem som glider igenom och vem som fastnar i gränskontrollens filter. Associationerna går vidare till ekonomiskt hygientänkande, rashygien och etnisk rensning.
I några av novellerna tycker jag att han slarvar, blir babblig och onödigt abstrakt. Låter språket ställa sig i vägen för texten och hemfaller åt ett slags likformande jargong. Men i de allra flesta lyckas Tichý skildra ett tungt innehåll med lätt hand. Ibland får han mig (dessutom) att, kanske inte skratta rakt ut, men definitivt dra på smilbanden. Det gäller att vara uppmärksam för att hänga med i hans lekfulla glidningar mellan olika medvetanden. Men är man det får man sin belöning. Gång på gång osäkrar han vad som är verkligt och vad som bara sker i någons huvud. Och när Tichý varvar sin konkreta socialrealism med att falla ut i hypnotiska medvetandeströmmar blir det fullkomligt lysande.
Det finns en hopplöshet som Tichý än konfronterar och än bara gestaltar, en monoton, akut tomhet. Lidandet tar aldrig slut. Allt är havande med sin egen brist, som Birgitta Trotzig (en annan eländeskildrare) kanske skulle ha sagt. Men under den svarta floden flämtar då och då ett ljus fram, en längtan efter apoteos, att få uppgå i något större och slippa från denna värld av smärta. Lika skarpt som Tichý skildrar svärtan, skildrar han också en mellanmänsklig ömhet och kärlek. Och ett kraftfullt motstånd.
