Nadya Tolokonnikova avslutar ”Read & Riot” med några ord av Ludwig Wittgenstein: ”Mina satser är klargörande på det sätt att den som förstår mig inser att de är nonsens, när han väl tagit sig genom dem, klättrat över dem och lämnat dem bakom sig.”
Det är ett citat som är kongenialt med innehållet i Nadya Tolokonnikovas bok. Hon vill inte vara ett föredöme eller ett facit, inte ens en sanningssägare. Nej, hennes mål är större än så. Hon vill sätta folk i rörelse. Hon vill att läsaren ska kasta ifrån sig hennes skrift och gå ut och göra sin egen grej. Hennes mål är handling, inte förståelse.
Hon vill inte vara ett föredöme eller ett facit, inte ens en sanningssägare.
Det är en vacker tanke – och hennes bok har onekligen effekt. Det var länge sen jag läste något som gjorde mig så stridslysten, och samtidigt på så gott humör.
Men vi tar det från början. Nadya Tolokonnikova är alltså en av konstnärerna och aktivisterna som grundade konstnärskollektivet Pussy Riot för snart tio år sen. Hon dömdes 2012 av en rysk domstol till fängelse för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter en illegal performance inne i Frälsarkatedralen i Moskva. Ja, ni kan historien.
Det blev två år på några av Rysslands hårdaste anstalter innan Nadya Tolokonnikova kom ut igen. Då som en av världens mest uppmärksammade och inflytelserika konstnärer.
I ”Read & Riot” har hon samlat sina erfarenheter från fängelset och från livet som konstnär och aktivist. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kategorisera resultatet. Nadya Tolokonnikova kastar sig obehindrat mellan olika stilar och litterära former. ”Read & Riot” är biografi, handbok och manifest på en och samma gång. Hon rör sig obehindrat mellan det teoretiska, det lättsamma och det litterära. Boken påminner lika mycket om ett skränigt fanzine som om en lågmäld kulturtidskrift.
Allt verkar tillåtet när Nadya Tolokonnikova håller i pennan. Men märkligt nog känns ”Read & Riot” inte spretig, utan ovanligt sammanhållen och innehållsrik. Framställningen ger en klar bild av såväl Nadya Tolokonnikova som av Pussy Riot. Framför allt blir Nadya Tolokonnikovas politiska och kulturella sammanhang tydligt, liksom hennes konstnärliga referensramar. Som läsare kommer jag nära, och jag känner mig delaktig i det universum som format och formar Pussy Riots konstnärliga gärning.
LÄS MER:I Moskva finns våldet och kulturen sida vid sida
Ja, ni hör, jag är lite betagen av den här boken. Den åstadkommer onekligen något med mig som läsare. Personligen påverkas jag mest av Nadya Tolokonnikovas punkighet; av hennes vilja att återvända till ett konstnärligt ideal som känns alltmer avlägset i vår tid, när konstvärlden allt oftare premierar professionalisering och institutionalisering. Nadya Tolokonnikova vill gå åt andra hållet. För henne är konsten alltid en del av en bredare politisk rörelse där alla kan och alla bör vara konstnärer. Förebilden är maj 1968 och slagord som: ”Fantasin till makten!”, ”Poesin finns på gatan!”, ”Under asfalten en strand!”. Eller, med Bertolt Brechts träffande formulering: ”Konst är inte en spegel som speglar världen, utan en hammare med vilken man formar den.”
Därmed är det uppenbart varför Nadya Tolokonnikova avslutar sin bok med citatet av Ludwig Wittgenstein. Hon vill helt enkelt inte vara en del av den samtida konstvärlden, där allt, såväl verk som utövare, förvandlas till varor på en marknad. Hon vill inte reduceras till en kändis som strör tänkvärda citat kring sig samtidigt som världen förblir oförändrad. Nej, hon vill tända en gnista. För henne är konsten ett vapen.
