Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Recension: "Pur" av Erik Lindman Mata

I ”Pur” skriver Erik Lindman Mata om minne och förlust. Mikaela Blomqvist har läst en vacker debut där varje ord, tankstreck och tomrum verkar genomtänkt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Erik Lindman Mata

Pur

Nirstedt/litteratur

Jag vet förstås vad ordet betyder, ändå slår jag upp det lilla adjektiv som har gett titel åt Erik Lindman Matas poesidebut ”Pur”. I Svenska Akademiens ordbok står ren och oblandad överst, därefter följer betydelser som gedigen, äkta, fullkomlig.

Pur är ett ord som behöver ett annat ord att bestämma och förhålla sig till. Skrivet ensamt framkallar det en frånvaro, en stympad mening snarare än en faktiskt mening.

LÄS MER: Recension: "Ensamtal" – Ann Jäderlund

Det är en välfunnen titel på denna sorgebok där Lindman Mata skriver om och till sin alltför tidigt döda flickvän. ”du går före mig” lyder bokens inledande, tvetydigt enkla rad. På första sidans promenad vid havet på S:t Olofsholm etableras sedan den länk mellan vattnet, jaget och duet som går genom ”Pur”, där även människor kan välla och vara i flod. Mot denna bild av liv står det flätverk som jaget skriver om och fram efter döden där han samlar på videos, foton, papper, anteckningsböcker, brev, mejl, meddelanden. Men också här finns en konkret förankring, genom det flätverk av foton och text som duet hängt upp på väggen i sin lägenhet. På bokens för- och eftersättsblad finns det avbildat medan omslaget utgörs av ett fotografi av en tom vägg, full av hål efter häftstift.

LÄS MER: Barthes sorgedagbok är som knivsnitt

Lindman Mata handskas högst medvetet och varsamt med sitt material. Bokens resonemang kring sorg och förlust förs i dialog med Roland Barthes ”Sorgedagbok”, författad under de få år som skiljde Barthes mors död från hans egen och Jacques Roubauds ”Någonting svart”, skriven efter att Roubauds unga men sjukliga hustru dött av en lungemboli i sömnen. Lindman Mata lånar något av språket i deras böcker och inlemmar det i sin egen, det är Barthes förkärlek för förkortningar som osv., Roubauds sinne för detaljen. Och liksom deras böcker uppehåller sig ”Pur” vid frågor om minnet och dess former. Vad är möjligt att bevara, och hur bevarar man utan att förvanska? ”bilderna förstör minnet” citerar Lindman Mata och lägger till ”= sant” men resonerar sedan vidare i en passage som jag här har delat på hälften:

1 ansikte som försvinner

stannar & 1 ansikte försvinner

håller fast & 1 ansikte försvinner

det försvinner & jag gör vad som helst

inget→det försvinner

dröjer = & det försvinner ändå

dröjer ändå

& det försvinner

dröjer

dröjer ändå

Detta att dröja ändå kan sägas utgöra en grundhållning i ”Pur”. Det gör att boken kommer att handla lika mycket om kärlek som om sorg. Med små medel och hög konkretion tecknar Lindman Mata scener från förhållandet, av en resa till duets mor i Colorado, en konsert i med Motorama i Krems, parets vardag i Wien. Efterhand växer en berättelse fram. Här spelar också det material jaget samlar och sparar en betydande roll. Inte bara för att duet genom det hon själv skrivit kan framträda mera oförmedlat, med sina egna ord, utan också för att de tillfälligt tillåter det som har varit att sammanfalla med bokens nu. Mot dödens typiska aldrig mer upprepar jaget på ett par ställen det motsatta: ”mer, mer & ännu mer”. Bokens sista sidor utgörs av nio foton.

LÄS MER: Recension: "Jag studerade en gång vid en underbar fakultet" – Tua Forsström

Det är ett par år sedan jag läste en debut med en lika distinkt röst som ”Pur”. Till skillnad från de flesta förstlingsverk framstår boken som helt och hållet färdig, varje ord, tankstreck eller tomrum är genomtänkt, de betyder något. Boken gör tydligt att det inte finns någon motsättning mellan form och verklig känsla. Tvärtom är arbetet med formen en förutsättning för att den känsla som uttrycks inte skall bli till kitsch, att den skall kunna förbli just ren, pur. ”Pur” är en värdig, vacker och välkomponerad bok, att både imponeras och beröras av.