I vanlig ordning har årets romaner hittills mest skildrat medelklassens väl och ve. Men undantaget bekräftar regeln, eller hur var det? ”Pojkar vill bli män” är Denniz Kaan Löfgrens förstlingsverk och utspelar sig i ett av polisens så kallade problemområden, Stockholmsförorten Sätra. Det råder brist på litterära skildringar av detta socioekonomiska skikt och de platser som i media beskrivs uppifrån med ord som ”gängkriminalitet”, ”våldskapital” och ”parallellsamhälle”. Ett mästerverk på temat är malmöiten Andrzej Tichýs ”Eländet” (2017), men det behövs fler.

”Pojkar vill bli män” består av flera delar, i den första varvas tre parallellhistorier om flickan Melodie vars föräldrar blivit skjutna, och Rico, elevassistenten på en gymnasieskola som köper droger av kidsen han ska skydda, samt Angelo, som efter en uppväxt av att baxa bilar, röka gräs och skriva poesi hamnar i fängelse för att ha gått en annans blodiga ärende. Resten av boken består av poetiska fragment som ofta tycks tala från en plats utanför tiden. En sorts förortsvariationer om att dö utan att ha levt, den första kärleken, heder och våld. Om de som fötts i samhällets perifera gungfly.

Ibland fungerar det, ibland inte. Kaan Löfgren verkar ha utgått från ett spektrum av olika brott i trakten, mest framträdande referens tycks dubbelmordet i Sätra vara, där två unga män blev avrättade i en källare. Men en förmodad gruppvåldtäkt flyger också förbi, lyriskt skildrad av Kaan Löfgren på ett upphöjt, närmast överjordiskt vis: ”när den fjärde, femte, eller sjätte stötte in, låg hon på samma vis, oändlighet, deformerad av trappstegen under ryggraden. Bilder i stötvist skimmer, hjärtats tomrum, flimmer, mellan jorden och galaxen, i himlen”. Skildringar av brottets skönhet är legio i litteraturhistorien, tänk Ovidius, Jean Genet och Gabrielle Wittig, men är ovanliga i dag. Vi får väl se om det blir reaktioner.

Jag hade gärna sett att författaren lagt ner mer tid på sin roman, helt enkelt skrivit längre

Jag uppskattar Kaan Löfgrens gestaltning av gruppdynamiken i grabbgänget, han målar också effektivt upp klasskillnaden mellan Sätra och rika Mälarhöjden, bara två stationer bort, där barnen har ”utegångsförbud & hjälm när de cyklar runt i kvarteret”. Men denna bit är för kort, jag får inte grepp om varför Angelo blint lyder ”Affe”, glimtarna från deras uppväxt och tonår lovar gott, men räcker inte. Jag hade gärna sett att författaren lagt ner mer tid på sin roman, helt enkelt skrivit längre, sedan skurit ner på det högstämda språket och renodlat vad jag tycker är romanens kärna: Angelos uppväxt och tiden på fängelset. ”Kåken är något helt annat. Tänker mig lite som gymnasiet & universitetet typ, LVU till ett riktigt fängelse. Ärligt, känner mig mer hemma här än på SU”. Men i ”Pojkar vill bli män” finns gott om relationer att gräva i.

Så länge Kaan Löfgren håller sig till en rak skildring av miljöer och personer är texten stark, men tyvärr är denna del dränkt i ett machosentimentalt språk som förlorar sig i abstraktioner och plattityder. ”Växa upp trasig inombords”, ”liv är kortvariga gnistor”, ”pappans förstörda själ”. Ibland blir det tjorvigt: ”soffan med vita linjer av slitaget från minnen av att folk suttit där” - slitaget från minnen? Rumpor, inte minnen, är det väl som sliter på sittmöbler?

Författaren väljer också att integrera förklaringsmodeller kring våldets orsak och verkan, boken blir då en manual för politiker och socialarbetare, men moraliska pekpinnar funkar sällan bra i skönlitteratur. Det kan däremot poesi göra, exempelvis här: ”i brist på min död, se min supernova”.

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Kvinnor utan män” av Pamela Jaskoviak

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn – Cristinaboken” av Hanna Rajs

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Härifrån” av Victoria Everbrand