Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bröderna Arkadij och Boris Strugatskij skrev även manuset till Andrej Tarkovskijs film ”Stalker”.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Picknick vid vägkanten" – Arkadij och Boris Strugatskij

Bröderna Strugatskijs science fiction-roman "Picknick vid vägkanten" handlar om de zoner som uppstått efter att jorden fått besök av en främmande civilisation. I en tid där miljöfrågor är på tapeten är det inte svårt att känna igen mänskligheten i dessa utomjordiska varelser, skriver Martin Engberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Litteraturrecension

Picknick vid vägkanten

Arkadij och Boris Strugatskij

Ersatz

Översättning: Ola Wallin

Kort historik. ”Picknick vid vägkanten” är boken som ligger till grund för Andrej Tarkovskijs film ”Stalker”. Bokens författare Arkadij och Boris Strugatskij skrev även manuset till filmen. Men enligt litteraturvetaren och slavisten Henriette Cederlöfs avhandling – som utgår från tre av brödernas romaner – passade både författarna och regissören på att klämma in idéer från strandade hjärteprojekt i filmen. Vilket alltså får Tarkovskijs film att skilja sig en hel del från boken. För att fullfölja cykeln skrev Strugatskijs sedan en ny bok med titeln ”Stalker” som i sin tur baserades på ett av manusutkasten.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och nej, det handlar det inte om förföljelse. En stalker i den här världen är en vägvisare som kan ta sig in och ut ur de zoner som bildats efter att jorden fått besök av en främmande civilisation. Ett klassiskt science fiction-tema: människans första kontakt med utomjordiska varelser. Men när berättelsen tar sin början har främlingarna redan gett sig av och efterlämnat sår, zoner där det finns kvarlämnade föremål, men också faror som av stalkarna fått smeknamn som ”köttkvarnen” och ”flugfällan”. Inget du vill hamna i helt enkelt. Därtill kommer den genetiska förändring som kan ses hos stalkarnas barn, trots att det inte förekommer någon form av strålning i zonen.

LÄS MER: Recension: "Picknick vid vägens slut" – Jacob Hirdwall

Forskarna arbetar på att begripa sig på tingen som hämtas från området, men lyckas dåligt. En del har man hittat användning för, till exempel som energikällor, men hur de är konstruerade är svårare att begripa. ”Jag är fullständigt övertygad om att vi i de flesta fall hamrar spik med mikroskop”, säger en forskare. Det har också uppstått en svart marknad för saker från zonen.

När läsaren inledningsvis möter huvudpersonen Red Schuhart arbetar han både åt det vetenskapliga institutet och vid sidan av för egen del. Boken är sedan indelad i olika kapitel med nedslag vid flera tidpunkter. På det sättet tecknas en bred bild av hur samhället påverkats av besöket. Bokens titel refererar till att det är som att den främmande civilisationen stannat till på jorden, som för en paus vid vägkanten, och sedan gett sig av igen och lämnat skräp och tappade föremål efter sig.

För en samtida läsare är det häpnadsväckande att både boken från 1972 och Tarkovskijs film daterad 1979 föregick Tjernobylkatastrofen 1986.

Henriette Cederlöf framhåller ”Picknick vid vägkanten” som en roman som tar upp ett kulturellt paradigmskifte i Sovjetunionen mellan 1960 och 1970-talet. Och Ursula Le Guin påpekar i bokens efterord att science fiction lämpar sig väl för att ”i fantasin undergräva status quo”. Alltså gå under radarn för sovjetisk censur.

För även om Strugatskijs menar att romanen utspelar sig i Kanada, är det svårt att inte (fördomsfullt) se ett ryskt samhälle bakom supandet, korruptionen och kontrollen av medborgarna. Realismen bröderna Strugatskij är kända för ligger snarare i hur människor och samhälle skildras, oavsett ort och i den fysiska närhet med vilken de skriver fram sin värld.

För en samtida läsare är det häpnadsväckande att både boken från 1972 och Tarkovskijs film daterad 1979 föregick Tjernobylkatastrofen 1986..

För en samtida läsare är det häpnadsväckande att både boken från 1972 och Tarkovskijs film daterad 1979 föregick Tjernobylkatastrofen 1986. Och från en tidshorisont där miljöfrågorna är centrala, är det svårt att inte se mänskligheten själv i bilden av en art som stannat till på jorden för en kort picknick innan den drar vidare utan en tanke på de gifter som den lämnat efter sig.

Men oavsett med vilka glasögon ”Picknick vid vägkanten” blir läst, är det en välgärning att den ges ut på nytt i Ola Wallins säkra översättning. En behandling som en roman med en sådan hållbarhet i förhållande till tidens och existensens frågor i högsta grad förtjänar.