Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ola Julén debuterade 1999 med "Orissa" på Ink förlag, en diktsamling som rosades av kritikerna, men uppföljaren kom aldrig. Bild: Privat

Recension: "Orissa" och "Afrikas verkliga historia" – Ola Julén

Ola Juléns i dag kultförklarade diktsamling "Orissa" publicerades första gången 1999. Nu ges den ut på nytt tillsammans med "Afrikas verkliga historia" som hittades efter Juléns bortgång 2013. Gordana Spasic både fascineras och skrattar högt av Juléns ogarderade ärlighet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Ola Julén

Orissa och Afrikas verkliga historia

Nirstedt/litteratur

"Jag vet inte hur jag / ska kunna förklara det här för dig."

Med dessa ord inleds Ola Juléns kultförklarade debut "Orissa". Raderna skapar omedelbar förtrolighet mellan diktare och läsare. Det finns något jag gärna vill förklara för dig, just dig. En sällsynt ödmjukhet inför att kanske inte kunna det.

"Det är ett ständigt vibrerande hat genom livet / som aldrig får uttryckas", skriver Julén i "Orissa". "Orissa" består av en- eller tvåradingar per sida, alltid följt av en blank sida. Tomrummet kring varje dikt liknar den tystnad som kan uppstå när någon sagt något obekvämt. Det finns en längtan bort från det förljugna samtalet, där det primitiva får utgöra motsatsen.

Nu ger Nirstedt/litteratur ut "Orissa" på nytt, tillsammans med "Afrikas verkliga historia", vars manus återfunnits efter Ola Juléns bortgång. Utsagorna balanserar på gränsen till det primitiva, genom sin ordknappa form, men även innehållsmässigt. Jaget stannar ofta vid att registrera saker. "Min mamma har lämnat mig" lyder en av dikterna i "Orissa". Det är en så enkel utsaga, som på samma gång kan utgöra premissen för ett helt liv.

LÄS MER: Hyllad poet kan slå igenom stort postumt

När man läser Julén framstår mycket annan litteratur som tillkommen av fåfäng lystnad efter ord och fraser. Han ville åt det bortvända i världen, spränga gränserna för vad vi får tala om.

"Afrikas verkliga historia" är vildare till formen och består av dikter av varierande längd i alfabetisk följd. En mycket stark längtan finns. Platsen för denna längtan är Jacqueline.

Jacqueline är en fattig flicka, med smutsigt hjärta, rund stjärt, sprejade jeans och vit ögonskugga. Jacqueline, som kanske är en riktig person, bor i Brasilien. Jagets längtan likställs med hunger (Jag sover i ett ansikte av hunger) och även svält (Under alla lager av svält). Jaget vill slicka Jacquelines ansikte, minns "kärleksmotellen" och det "råknull" Jacqueline och han ägnat sig åt på dessa.

En av dikterna lyder: "Att bli tagen för pengar." Det kan läsas på två sätt, att någon är med en för pengars skull, men också att bli tagen sexuellt, mot betalning. Ojämlikheten präglar relationen i sig, såväl ekonomisk som känslomässig sådan. Längtan är som kriget, en cirkelrörelse i snön eller "som hungern bara". Det handlar också om den uråldriga dynamiken mellan den älskande och den älskade. Den älskandes besatthet kännetecknas av en brist på ömsesidighet. Den är cirkulär, ett tillstånd av att bita sig själv i svansen.

Alfabetiseringen bidrar till känslan av instängdhet, bristen på framåtrörelse. Efter att jaget konstaterar att han är över Jacqueline kommer han att obsessa kring henne igen. Man förstår att jaget har förflyttat sig fysiskt mellan platser men det finns ingen klar tidslinje. Platserna förstår man också är metaforer för olika tillstånd. "Indien som en metafor för vansinnet." Sverige beskrivs som ett vattensjukt landskap vars ljus man tar skada av. All fysisk längtan är förlagd till Brasilien, "Jag vill ha hela den / starkt sexualiserade världen". I Litauen finns tydligen ingenting. Hela tiden spelar Julén med den frihetstörstande västerlänningens föreställningar om dessa platser.

LÄS MER: Recension: "Chelsea girls" – Eileen Myles

"Enkla, sexuella dikter om smärta" lyder en av dikterna i "Afrikas verkliga historia". En annan lyder: "Dikter som har opererats in i ansiktet." Föregår Julén eventuella läsningar av boken eller är det anspelning på reaktionerna efter "Orissa"?

Jag skrattar högt. Det är verkligt fascinerande med Julén, att det är så ärligt. Inte ärligt som bekännelselyrik är ärligt, ärligt som i ogarderat. Jag tror att Julén var mycket medveten om att det kunde kallas osmakligt, att jämställa det egna själsliga lidandet med svält och krigets fasor. Ändå, så träffande om den (lågt värderade) jag-centrerade smärtans vidunderliga proportioner, att det var värt risken.

Ansiktet intar en särställning i litteraturen, som det ärligaste vi har, och förekommer ofta i Juléns diktning. När Julén skriver "Metabolism i ansiktet" avslöjas det som en del av kroppen vilken som helst. "Dikter som har opererats in i ansiktet."

Ola Julén förstod att hans dikter ("Orissa" är exempelvis frukten av sju års arbete) kunde läsas biografiskt, reduceras till en förtvivlad människas ångestrop. Ändå fick vi lov att läsa. Tack.

Ola Julén föddes 1970 och gick bort 2013. Orissa var den enda ”riktiga” diktsamling han lämnade efter sig. Den har rosats av kritikerna, dels i Sverige men även Danmark, där boken som det får förstås utgjort kanon på författarskolan i Köpenhamn.