Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Författare Walter Benjamin experimenterade med droger som hasch och opium. Bild: Helena Landstedt/TT
Författare Walter Benjamin experimenterade med droger som hasch och opium. Bild: Helena Landstedt/TT

Recension: "Om hasch" – Walter Benjamin

Sinziana Ravini tycker Walter Benjamin flummar lite väl mycket i hans bok "Om hasch".

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Prosa

Walter Benjamin

Om Hasch

Ellerströms

Översättare: Linnéa Deurell

Det finns tre sätt att ägna sig åt inre resor: att gå i psykoanalys, att skriva och att vara haschberusad. Men vad händer om man slår ihop detta? 1927 blev Walter Benjamin av de medicinintresserade vännerna Ernst Joël och Fritz Fränkel tillfrågad om han ville bli försökskanin i ett skrivexperiment med hallucinogena droger. Benjamin hade länge intresserat sig för vansinnet och psykosen, som han för övrigt såg som en alternativ estetisk erfarenhet, men också modernitetens inverkan på psyket i största allmänhet. Varför inte låta drogerna ta honom på en djupare tur in i psykets oförutsägbara labyrinter?

Droger och litteratur har dessutom alltid hängt ihop. De Quincey, Baudelaire, Huxley, Castaneda, Welsh, Easton Ellis har alla skrivit under drogpåverkan. Men är droger en verklighetsflykt eller ett sätt att komma världen och sig själv närmare?

Jag skulle säga att det är både och, när jag läser Walter Benjamins fenomenala bok "Om Hasch", om sina drogexperiment med hasch, meskalin och opium under 1927 och 1934 i Berlin, Marseille och Ibiza. Boken är elegant översatt av Linnéa Deurell, och inleds med en skalpellskarp introduktion av en av våra nya författarstjärnor – Isabelle Ståhl.

Benjamin liknar till en början drogruset vid en profan uppenbarelse, ett förälskelsestadium, en kosmisk resa in i materiens minsta beståndsdelar, där varje ting tycks rymma en inre värld som hela tiden undkommer honom. Tid och rum kollapsar. Århundraden väller in genom svarta fönsterluckor. Hans arm blir ett utsiktstorn, eller ett ”insiktstorn”. Skvalpande vågor övergår i svällande vapensköldar. Frukt blir girlanger. Saxfodral blir chokladkakor. Bilder sover. Röster hör, proportioner sätts ur ”För den som tagit hasch är Versailles inte för stort, och evigheten varar inte för länge”.

Haschens metaforiska maskeradvärld får Benjamin att tänja på språkets gränser och hitta hemlighetsfulla korrespondenser mellan levande och död materia. Och ju längre han betraktar ett ting, desto större blir avståndet mellan honom och tinget i frågan. Men så plötsligt, på en uteservering i Marseille, när han sitter med en kaffekopp i handen, fattar han likt de gamla romantikerna hur allt egentligen hänger ihop. Det låter löjligt överdrivet, och det är det också. Stundtals. Lite humor hade inte skadat här och var.

Benjamin, söker till skillnad från symbolister inte efter symbolers slutna betydelser, utan efter den barocka allegorins vilseförande tankearabesker. Det är just det som räddar honom från psykosens paranoida tendens att sätta det egna jaget i världens centrum. Det som istället uppstår, är en dialektisk rörelse mellan ett extatiskt och ett ångestladdat, undersökande, trevande rus, som leder till ett flerskiktat seende. Det är däri drogens politiska potential ligger, i dess att väcka människan ur hennes ideologiska slummer.

Benjamin skriver också om haschens sociala funktion: ”haschet verkar bara om man pratar om haschet”. Ibland redogör Benjamin för sina dispyter med diverse kamrater angående teosofin, som Benjamin råkar förakta. Teosoferna menar han, har inte förstått någonting, vad gäller den äkta auran i ”ornamentet, en ornamental periferi där tinget eller väsendet finns som om de vore inneslutna i ett hölje”. Det låter flummigt och det är det också.

Benjamins ornamentaliska sinne gör att han aldrig drabbas av någon större insikt. Inte ens när han så att säga lyckas beskåda varats innersta beskaffenhet, för vi får aldrig reda på vad exakt han har förstått. Benjamins haschresor kommer tyvärr aldrig i närheten av Huxleys visionära och samhällskritiska drogodyséer, och han blir heller aldrig särskilt mörk i sinnet, om man skall jämföra honom med Cocteaus eller Borroughs drogdelirium. Men den lilla boken utgör en utmärkt introduktion i Benjamins fantasmagoriska tankevärld och perfekt påminnelse om världens både bedragande och sanningsbärande sken.