Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
De sätt på vilka Daniel Gustafsson kontrasterar huvudpersonens liv mot de som lever i utanförskap är en av romanens verkliga förtjänster.  Bild: Anna Lindberg
De sätt på vilka Daniel Gustafsson kontrasterar huvudpersonens liv mot de som lever i utanförskap är en av romanens verkliga förtjänster. Bild: Anna Lindberg

Recension: "Odenplan" – Daniel Gustafsson

Daniel Gustafsson är översättare från ungerska och engelska. Nu debuterar han som författare med romanen "Odenplan" om en pappa som söker få svar på frågan varför livet blivit som det blivit. En varsamt skriven roman om livets skörhet, skriver Andrea Lundgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Daniel Gustafsson

Odenplan

Nirstedt/Litteratur

Han är ingen duvunge på det litterära fältet, Daniel Gustafsson, utan en erfaren översättare från ungerska och engelska, bland annat av den ständigt nobelpristippade László Krasznahorkai. Men nu debuterar Gustafsson själv som författare med romanen "Odenplan". Och visst är det en stadig hand som håller i pennan. Jag kan inte låta bli att notera hur Gustafssons elegant vindlande, livligt kommaterade meningar minner om den store ungrarens. Man blir nog lite som man umgås.

"Odenplan" utspelar sig under en enda dag, från uppvaknande till skymning, och rör sig inom ramen för vardagens lågmälda dramatik: En pappa glömmer att ge sin son vantarna på morgonen. Varje skicklig författare vet att den obetydligaste händelse kan bli avgörande om den skrivs på rätt sätt. Och Gustafsson är en skicklig författare.

LÄS MER: Recension: "Orissa" och "Afrikas verkliga historia" – Ola Julén

Under denna dag, under pappans färd till en butik vid Odenplan och därefter åter till sonens skola, hinner mycket hända. Likt en manlig, nutida mrs Dalloway (han sa att han skulle köpa vantarna själv!) får läsaren ta del av huvudpersonens innersta tankar och minnen. Det vilar ett undertryckt raseri i honom som både är orsaken till en vacklande relation med sonen och att han blivit lämnad av dennes mamma några månader tidigare.

Detta är första gången som han träffar sitt barn på länge. Med stor nerv skildrar Gustafsson pappans trevande försök att återuppbygga sonens tillit. Att köpa ett par vantar och hinna tillbaka med dem innan första rasten är det minsta man kan förvänta sig då, kan man tycka. Men ständigt kommer något i hans väg, som om själva gudarna var emot honom. Skymten av en förlorad vän, en olycka vid ett övergångsställe, en frysande tiggare – varje händelse fungerar som språngbräda in i det förflutna där han söker få fatt på sig själv och kanske finna svar på frågan om varför livet blivit som det blivit.

Titeln och miljön är väl vald, Odenplan, ett av huvudstadens kallast pumpande hjärtan. Denna till ödslighet polerade plats myllrande av innerstadsmänniskor på väg till sina jobb med varsin blänkande väska fungerar väl för att gestalta både känslomässig tomhet och för att fördjupa den existentiella tematiken genom att riva upp revor i Odenplans dyra lack. Revor som blottar en sårigare undersida.

De sätt på vilka Gustafsson kontrasterar huvudpersonens liv mot de som lever i utanförskap är en av romanens verkliga förtjänster. Till skillnad från många andra samtida romaner drunknar denna inte i enformigt navelskådande av Stockholms välbärgade vita medelklass, utan lyfter diskussionen till att även handla om fattigdom och makt.

LÄS MER: Recension: "Picknick vid vägens slut" – Jacob Hirdwall

Mycket fokus ligger också på huvudpersonens känsliga perception, hur han skönjer och förnimmer, så uppfylld av sin egen varseblivning att den i sig blir ett (rätt så tidstypiskt) hinder för att helhjärtat delta i världen. Han blir smått patetisk i sin tafatthet, har inte orkat diska när pojken för första gången ska sova över i hans nya lägenhet, och då han råkar spilla ut ett glas vin blir han så tagen av hur ”skrämmande och vackert” det ser ut, då han liknar det utspillda vinet vid sitt eget söndrade liv ... Även kritiken mot hans självömkande skildras subtilt, och medvetet.

Det jag kan sakna är en mer dynamisk rytm och andning som hade kunnat lämna luft kring de händelser som är verkligt avgörande. Flera poetiskt porlande passager drunknar i de metodiska ordmassorna. Men det är en mindre sak. Den stora saken är att Daniel Gustafsson har debuterat med en varsamt skriven roman om livets skörhet, och det med den äran.