Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Recension: Ny feelgood av Eli Åhman Owetz, Jenny Colgan och Marian Keyes

Strandfeelgood, landsbygdsromantik och medelhavskryssningar står på menyn när sommarens färskaste feelgood-böcker når bokhyllan. Maria Näslund har läst och fällt sin dom över säsongsskörden.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Eli Åhman Owetz

”Renoveringsobjekten”

Harper Collins

Jenny Colgan

”Den lilla bokhandeln i hamnen”

Översättning Birgitta Karlström

Norstedts

Emmy Abrahamson

”Hur man blir slängd överbord”

Albert Bonniers förlag

Marian Keyes

”Vara vuxen”

Översättning Katarina Jansson

Norstedts

Jill Mansell

”Vi ses i Beachcomber Bay”

Översättning Maggie Andersson

Nona

”Renoveringsobjekten” av Eli Åhman Owetz

Det är inte den mest säljande titeln man hört, men samtidigt en mycket passande för denna fina historia som utspelar sig i en liten ort som sett sina bästa dagar. Åhman Owetz förra roman, ”Brevvännerna”, blev en stor framgång när den kom förra året och hon har nu lyft fram en person med en liten roll i den boken och placerat i huvudrollen i denna fristående fortsättning. Det handlar om arkitekten Susanne (exfru till Erik i ”Brevvännerna”) som inleder sin frilansverksamhet med ett minst sagt utmanande uppdrag. En gammal skofabrik i det fiktiva och sömniga (på gränsen till sovande vad det verkar till en början) samhället Grävinge ska ritas om och förvandlas till lyxig konferensanläggning. Det visar sig dock att den dryge uppdragsgivaren också tänker riva alla hus längs gatan – där det nu bor ett antal hyresgäster. Susanne flyttar tillfälligt in i den nedlagda Konsumbutiken för att få en känsla för stället hon ska arbeta med, men får förstås känslor för invånarna – vissa mer än andra. Det ljusa och fräscha hemmet i Stockholm försvinner sakta men säkert i fjärran medan Susanne bor in sig i en alltmer hemtrevlig glesbygd, med grannar som bjuder på kaffe och frågar hur man mår.

">

Prestigefyllt jobb ställs mot moraliska värderingar, stad mot landsbygd, den lilla människan mot den kapitalstarka – och mitt i allt finns ett hopp om kärlek för den frånskilda arkitekten.

LÄS MER: Feelgood för sommarmånaderna

Åhman Owetz vet hur man bygger en feelgoodroman med precis lagom höga hinder i relationslabyrinten. Personerna och miljöerna är levande och när man läst boken vill man genast ta sig till Grävinge i Norduppland för att se hur allt har blivit: Bruksgatan, macken, disponentvillan, fabriken. Det går förstås inte, men att man ändå tänker tanken är ett bra betyg för en bok. Man kan se Ingegerd i sitt fönster, Conny vid sin vävstol och höra sången från svartpubens källarfönster i sommarnatten. Av mer komisk karaktär är Susannes efterhängsna dejt Jon Anders som vägrar släppa taget och verkar sammansatt av livets olika mardrömsdejter. Det är egentligen bara fabriksägare Hans Lindgren som blir en aning platt i all sin girighet, men det är snabbt glömt; det är doften av ett Sverige utanför storstäderna som stannar kvar.

”Den lilla bokhandeln i hamnen” av Jenny Colgan

Man ska som bekant inte ändra på ett vinnande koncept och det gör inte heller den framgångsrika Jenny Colgan. Efter en lång rad böcker om små öar, bokhandlar, bagerier, strandpromenader och kuster kommer nu en fristående fortsättning på ”Den lilla bokhandeln runt hörnet”. Då förra årets ”Julafton på den lilla ön i havet” inte imponerade särskilt är förväntningarna inte så höga, men det här visar sig vara en betydligt bättre feelgoodhistoria.

LÄS MER: Recension: Ny feelgood av Marc Levy, Per Schlingmann och Delia Owens i maj 2020

Zoe lämnar London med sin fyraårige son i desperat behov av jobb och miljöombyte och hamnar i Skottland, vid Loch Ness. Hennes dubbla jobb består av arbete som barnflicka hos en änkling med tre omöjliga barn på en herrgård och som vikarie på en bokbuss. Det går många illvilliga rykten på byn om vad mannen egentligen gjort med sin fru, men efter ett tag lämnar man de uppenbara kvinnan-på-vinden-referenserna och börjar snarare dra paralleller till ”Sound of music”. Zoe syr inte kläder av gardiner men köper nytt, väcker köket till liv och tar sig under ytan hos barnen för att sakta närma sig den mystiske pappan Ramsay (som liksom von Trapp har en rik och irriterande flickvän).

">

Det finns något oemotståndligt med böcker som hyllar litteratur och bokläsning på ett alldeles prestigelöst vis. Vem vill inte ha en bokbuss som rullar runt på gatorna där man bor? Eller ett mäktigt bibliotek i sin skotska herrgård, för den delen. Colgan flätar snyggt ihop alla trådar på slutet och även om upplösningen inte är överraskande så är den precis som man vill ha den.

”Hur man blir slängd överbord” av Emmy Abrahamson

”Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske” från 2016 följdes upp med ”Hur man gör succé på dårhus” och med en tredje bok i samma titelspår behöver man inte tveka om vem som skrivit ”Hur man blir slängd överbord”. Men det är inte bara titeln som känns igen; Emmy Abrahamson har sin egen feelgoodstil där humorn får ta stor plats och där den stelaste tillställning kan lättas upp – eller snarare förvärras på typiskt Bridget Jones-vis. Bakom de farsartade scenerna vilar dock en eftertänksamhet som ofta kretsar kring livsval och dess relationer.

">

I den nya romanen möter vi den 41-åriga tvåbarnsmamman Jacqueline som tagit med sin mamma på kryssning i Medelhavet. Syftet är att hitta en ny man till sin mor som blivit ensam efter pappans död, men den 75-åriga änkan är ganska motvilligt inställd – både till nya bekantskaper och kryssningsupplevelser. Samtidigt funderar den livskrisande Jacqueline på om hon själv borde skiljas från sin make och kanske även från jobbet som jagar henne ända in i den grekiska ö-världen.

Det är förstås en ganska tacksam uppgift att göra sig lustig över kryssningsturister och deras tillvaro, men Abrahamson är en skicklig iakttagare och har sinne för detaljer som skapar en träffande skildring. Man skrattar högt åt några scener på båten, sekundärskäms på bussturer till ”genuina” platser och uppslukas av alkoholstinna äktenskapsgräl. Men trots underhållningen är det den inte helt okomplicerade relationen mellan mamma och dotter som är behållningen.

”Vara vuxen” av Marian Keyes

Det är 22 år sedan ”Vattenmelonen” landade med en smäll i Sverige och vi upptäckte att chicklit var mer än bara Bridget Jones. Sedan dess har Keyes behållit sin ställning som drottning av feelgood, om än bland flera andra, och låtit sina karaktärer utvecklas med henne längs vägen. Den nya tegelstenen (600 sidor) inleds med en prolog från en släktmiddag som urartar när inte ett barn eller en dåre, men en hjärnskakning, får en av gästerna att säga precis vad hon tycker och tänker om allting. Hemligheter avslöjas, relationer står på spel och därefter börjar berättelsen med att vi backar sex månader tillbaka i tiden för att få bakgrunden.

">

Det är en utmaning. Boken kryllar av personer att hålla reda på, trots att vi egentligen mest rör oss kring familjen Casey. De tre vuxna bröderna och deras familjer lever skilda liv men håller på traditionen att försöka ses och umgås ofta. Navet är Johnny och framförallt hans framgångsrika fru Jessie som driver företag och ordnar ambitiösa släktmiddagar med lyxiga middagar, övernattningar och aktiviteter. Under den polerade ytan bubblar livskriser och förbjudna förälskelser på olika håll som bara väntar på att avslöjas (av en hjärnskakning).

Keyes styrka är gestaltningen och förmågan att ta sig an mörker på ett lättillgängligt sätt. Här är det Cara som gör störst intryck med sina ätstörningar och känsla av utanförskap i påtvingad gemenskap. Den svarta humorn och skratten är närvarande, men det är en berättelse som också vågar vara vuxen.

”Vi ses i Beachcomber Bay” av Jill Mansell

Om det fanns en subgenre som hette strandfeelgood – det kanske det gör – så skulle Jill Mansells kärlekshistoria vara självskriven på hyllan. Det inbjudande omslaget verkar till och med designat för att passa på filten bredvid solhatt, sandaler och sandiga badkläder.

Berättelsen utspelar sig i feelgoodhögkvarteret Cornwall och handlar om Clemency som flyttar tillbaka till sina barndomstrakter där hon jobbar som mäklare. Hon försöker glömma ett minst sagt laddat möte med en gift man på ett flygplan, men har svårt att släppa det trots att det gått tre år sedan det hände. När hennes bonussyster också väljer att återvända till byn St Carys blir tillvaron än mer komplicerad och gamla konflikter mellan systrarna väcks till liv.

”Vi ses i Beachcomber Bay” följer mallen för en romantisk och lättsmält historia, men lyckas också överraska ett par gånger. Vändningarna är kanske inte alltid trovärdiga, men inte heller helt orimliga och spänningen byggs upp med ett par parallella historier bland de lite vilsna och kärlekstörstande invånarna. Clemency är en underhållande huvudperson, liksom hennes vän och kollega Ronan som har sin egen livskris att hantera med en okänd biologisk mamma och förhållanden som inte riktigt vill hålla.

Den brittiska författaren är en skicklig ambassadör för Cornwall och för oss som inte varit där framstår det som en fantastisk plats. St Carys är förstås påhittat, men jag tänker att St Ives funkar minst lika bra och skriver genast upp det på önskelistan.