Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den amerikanska författaren Jamaica Kincaid, fotograferad på årets bokmässa. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Recension: "Mr Potter" – Jamaica Kincaid

I "Mr Potter" rekonstruerar Jamaica Kincaid sin frånvarande far Roderick Potters liv. Det är en skildring full av förakt som gränsar till lustfylld förnedring, skriver Ragnar Strömberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Jamaica Kincaid

Mr Potter

Översättning: Niclas Nilsson

Tranan

I "Min bror", Jamaica Kincaids storslagna meditation över den yngre halvbrodern Devons död i Aids, återvänder Kincaid till barndomens Antigua. Där upptäcker hon till sin förvåning att hon älskar den tynande, plågade mannen i sjukhussängen som hon aldrig känt.

Eftersom Kincaid lämnade Antigua för att arbeta som barnflicka i det Amerika som skulle bli hennes hem när Devon var tre år, har de varit statister, fotnoter i varandras liv. Det enda som förenar deras öden är modern som Kincaid hatar med ogarderad – ja, stolt – intensitet. Porträttet som Kincaid tecknar av modern, av den skuldbeläggande och känslotomma kvinna som bara kan vara mor åt "sjuka barn", får också Kincaids och Devons livsöden att spegla varandra: hans liv är vad hennes kunde ha blivit om hon stannat kvar.

Även i "Mr Potter", som nu föreligger i kristallklar, elegant översättning av Niclas Nilsson, är det övergivna barnets vrede över sveket, och därmed rätten till straffdom, utgångsvillkoret för den skoningslösa anklagelseakten när Kincaid rekonstruerar sin frånvarande far Roderick Potters liv.

LÄS MER: Jamaica Kincaid till litteraturfestivalen Scener och samtal

Kincaid, som här framträder under sitt ursprungliga namn Elaine Cynthia Potter, gör det från början fullständigt klart att hon inte söker försoning med mannen som var ett streck i födelseattestens ruta för fader, och som hon aldrig talat med eller ens rört vid: "I mitt liv var mr Potter en skugga, en skugga som var viktigare än någon människa jag skulle kunna träffa, en skugga som var viktigare än något jag någonsin skulle se."

Jämfört med porträttet av modern är det porträtt Kincaid tecknar av taxichauffören och analfabeten, som lämnade efter sig elva döttrar med åtta olika kvinnor utspridda över hela ön och som han aldrig kändes vid, genomstunget mer av isande förakt än frätande hat.

Ett förakt så djupt att det ibland gränsar till lustfylld förnedring: "endast tack vare att jag är hans dotter, för jag har hans näsa, och tack vare att jag lärde mig att läsa och skriva, endast därför är mr Potters liv känt, hans litenhet blir stor, hans anonymitet skalas av, hans tystnad bryts. Mr Potter själv säger ingenting, ingenting alls."

Roderick, fiskarsonen vars mor går ut i havet när hon tröttnar på femåringen, blir som ung anställd av en kristen libanes i landsflykt. Han kör omkring med dr Weizenger, en tjeckisk jude som undkommit döden med nöd och näppe, och som ser ned på honom för hans okunnighet och hudfärg.

Kincaid arbetar som alltid med omtagningar och förskjutningar i rytm och metaforik, en synkoperad prosajazz som frammanar en fond av stekande sol och havets dyningar mot vilken detta, och andra obemärkta och av den koloniala historien determinerade och förkvävda liv, träder fram i relief.

LÄS MER: Caitlin Moran och Jamaica Kincaid till Bokmässan

Men medan berättelsen om den döende brodern ägde en sårig detaljskärpa som gjorde hans levnadsöde inte "bara" gripbart och sinnesnära, utan också universellt, förblir Roderick Potter en fantom, en vålnad som försvinner tillbaka in i tystnaden: "Och mr Potter dog, en så enkel sak, han dog och kommer aldrig att höras av igen."

Men även om "Mr Potter" inte är på nivå med "Lucy", "Min mors självbiografi" eller "På flodens botten" – i mina ögon är Kincaids absoluta mästerverk – är detta en högklassig skildring av en "Nowhere man", en människa vars skugga vägde tyngre än hans öde.