En jubileumsbok med fotografier på kungen är ingen oviktig sak. Representationen av den konungsliga makten har alltid sagt något vida mer om sin tid.
Det är i själva verket en nyckelfråga alltsedan medeltiden. Att avbilda den suveräna makten var en gång inte endast en uppvising av grandeur – som när altmeister Holbein porträtterar Henrik VIII, när Hyacinthe Rigaut porträtterar solkungen Ludvig XIV eller när Carl Gustaf Pilo porträtterar Gustav IIIs kröning i tveljus. Det fanns då också en teologisk dimension hos monarken. Kungen hade – något som Ernst Kantorowicz utredde i en legendarisk studie 1957 – två kroppar. Under absolutismens tidevarv ägde kungen både en fysisk kropp och en metafysisk kropp. Kungen är på en plats i den politiska realiteten, men som suverän är han också allestädes eftersom han härskar av Guds nåde. En kropp som underkastar och en att avguda, eftersom "Kungens hjärta är i Herrens hand" (så löd Sigismunds valspråk).
Den dubbla rollerna hos den absoluta kungamakten har sedan upplysningen, revolutionen, demokratin och den fria pressen grundligen demolerat, även om rester fanns i det svenska oscarianska samhället som en kristyr av uppvispad vördnad inför den kringforslade konungakroppen.
I dag är kungens två kroppar i stället fördelade som något alldeles omvänt – han kan både vara hyllad och hånad eftersom han både är statschef och vanlig svensk medborgare. Den ytterst töjbara svenska medelklassen skall kunna spegla sig i den tämligen böjbara svenska überklassen och omvänt, men bara för att den djupare skillnaden då och då skall kunna demonstreras i demokratins namn. Förmedlaren däremellan är vanligtvis pressen. Det är den som ömsom hyllar, ömsom hånar för att i andanom avspegla folkviljan.
Mina fyrtio år för Sverige heter det fotoalbum som Carl XVI Gustaf nu ger ut på Norstedts förlag. På omslaget syns kungens två kroppar som just något aningen mer än en vanlig dödlig svensk – en ung Carl Gustaf blickar bestämt och tomt in i ögonen på en äldre Carl Gustaf som ser lika bestämt och tomt tillbaka mot bakgrunden av en duvblå stjärnhimmel tapetserad av kungakronor.
Det är inte bilderna i sig i denna fotosamling som är särskilt märkliga utan snarare hur bildrevyn skapar ett underlag för en sorts forntida furstespegel i senborgerlig form. Carl XVI Gustaf är när allt kommer omkring inte främst Guds sändebud bland förgängliga undersåtar utan en tidsenlig multikombination av statschef, scout, jägare, pappa, resenär, kunglig företagare och mellan varven ett nationellt mobboffer.
Som en sådan skev spegelbild säger hans uppenbarelse förmodligen en hel del om svenska lyten – trumpna kompensationsbehov och mindervärdeskänslor. Alla svenska ängslor och fumligheter måste ju projiceras på någon – och därtill kommer en hel del furusågad dryghet. Så det får bli på Kungen. Han kan ju inte stava ordentligt och talar valhänt, gillar bilar, båtar och brudar mer än medeltida bokmåleri och wienerklassicism, men å andra sidan älskar han naturligen sina barn, planterar träd och jagar numera allra helst älg. Han är en nära nog perfekt narrspegel för alla de svenska undersåtar som egentligen önskar göra precis detsamma, men inte vågar erkänna det utan i stället förtränger det eller bara begabbar den "ofrivillige monarken". Se kungen, se kungen...
Kungens två kroppar säger därför en del om svensk dubbelmoral och behovet av töntstämpling. Det är förvisso sant att den kungliga överhetens bildningsreserv slutligen rann ut i rosenrabatten med den författande prins Wilhelm, den målande prins Eugen och den grävande gamle Kungen, men den hade då även runnit ur både den svenska överklassen – alla internat till trots – och även den elastiska medelklass som aldrig i livet skulle våga göra en vanlig svensk jobbare med enkel grundskola, lätt dyslexi och några tvivelaktiga vänner till mobboffer. Det vore ju ett angrepp på själva den svenska autenticitetens medelsvensk.
En kung går dock bra och därför kan pressen ena veckan drevjaga honom på Kinnekulle och den andra stå i stum hovnigning invid något bröllop eller dop. I det sammanhanget förenas devota rojalister och gratismodiga republikaner. Kungen har ju två kroppar som speglar den kluvna mentaliteten att hylla och att håna. Som en mer road republikan ser jag kungahuset som kombinationen av en historisk relikt och en lyckosam reklambyrå för AB Sverige. Hovet säljer blågula varor med gammal guldglans. Det går visst ganska bra, har jag hört.
Den här bilderboken är annars ett slags exempel på juste milieu-kulturen anno 2013. Den hovsamma medelvägen till folket – och åter. I dag kallas det dock triangulering – man modererar motsatserna för att inte verka omodern. Monarken skriver korta bildtexter. Det går så där. Gladast är nog Carl Gustaf som scout. Åtskilliga statsbesök och länsresor blir det, men det starkaste han gjort under fyrtio år var trots allt det där personliga Stadshustalet efter tsunamikatastrofen 2004. Den som summerar hans år i släktföretaget kommer finna att Carl Gustaf nog är den mest socialt aktive, ja mångsidige kung landet haft. Och därmed förstås exponerad som en kung med både officiell och privat kropp.
Det mesta i den aktuella bilderboken håller en lätt men konventionell ton – händelser är roliga, spännande, trevliga eller fantastiska, fast minspelet ibland ter sig något plågat. Roligast är nog när den bernadotteska monarken pekar ut marschriktningen för Wasas knäckebröd på transportbandet. Han är då krönt i vitt hårskydd från nya ägaren Barilla. Det är Va bene, snarare är Tegnérs "Friskt mod, i gossar blå". Fast den okrigiske och allsvenske Carl Gustaf har ändå en fin situationshumor och en stillsam ironi skymtar emellanåt fram – som till bilden från Falu koppargruva: "Det var svårt att skriva på stenen".
Annat är mer kostligt, lite som i en Jan Stenmarksatir. Inför flytten från Kungliga slottet: "Prins Bertil hade länge sagt att Drottningholm vore ett bra boende för en barnfamilj. Vi tittade både på Tullgarns slott och Haga slott innan vi bestämde oss för Drottningsholm. Vi har aldrig ångrat oss." Jomenvisst, det är en fantastisk fastighet med stora sällskapsytor för en barnfamilj med utrymmesbehov, som det heter i mäklarannonserna. Och en kolossalt schysst miljö.
.
ÄMNET
Boken Mina 40 år för Sverige (Norstedts) – som i bilder visas kungens 40 på tronen. Kungen har valt bilderna och försett dem med personliga bildtexter.
SKRIBENTEN
Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen och blandar sin läsning just nu med Hölderlins hymner och Claude Lanzmanns memoarer.
