Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Recension: "Materialvägensägen" – David Vikgren

David Vikgren har skrivit ett slags uppdaterad arbetardikt med ett språkmaterialistiskt knådande av bokstäver och ljud, inrim och allitterationer. På de första sidorna skrattar Ulf Karl Olov Nilsson rakt ut. Men snart lägger sig skratten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Diktsamling

David Vikgren

Materialvägensägen

Teg Publishing

Även om David Vikgren sedan några år faktiskt bor i Göteborg har hans poesi alltid varit förknippad med Norrland och uppväxten i Övertorneå. I hans nionde diktsamling sedan debuten 2002 sätter den oväntade titeln "Materialvägensägen" tonen direkt.

Materialvägen syftar på de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen genom Lappland och Norrbotten. Och visst är det ett slags uppdaterad arbetardikt som Vikgren skrivit den här gången, men där titelns inrim också pekar såväl mot en specifik lyrism som på ett högst språkmaterialistiskt knådande av bokstäver och ljud i dess färd över boksidorna.

LÄS MER: Recension: "Röstautograferna" – Ulf Karl Olov Nilsson

Min egen läsning av "Materialvägensägen" tar också den en överraskande och flerdelad väg: de första sidorna skrattar jag rakt ut över de lika frustande roliga som frustrerade litanior i vad som förefaller vara jävligt förbannat och hypomant rimmat gubbsnack över sakernas tillstånd i en norrländsk bastu.

I stora och exakt rektangulära diktblock trängs raderna som en lika bittert som ironiskt redigerad cut up av turistbusinessbroschyrer, gruvprospekteringsrapporter och förtvivlade glesbygdskommunbudgetar. Dikterna är en veritabel njutning för munnen och helt enkelt omöjliga att inte läsa högt.

Vikgren har skrivit en ytterst styv och genomarbetad diktsamling lika mycket för öra som för öga, lika lyrisk som konkret som politisk.

Sällan har det känts lika upplyftande och ja, nödvändigt, att svära: ”Och vad Grophelvetet sade var att Grophelvetet gav ödetomten en väg att skaka mot var sak som saknad makar den Öken som skall heta: Inte en käft här men liten tåt måst läsa lusen ur sådan brukshåla för att ge vart grus en liten ask Att ställa ner trakter av Tårar och Oro i.”

Men snart lägger sig skratten inför de verbala lustmorden när de existentiella och politiska villkoren för diktens plats obönhörligt friläggs som ett grusigt dagbrott.

Vikgren nämner inga ortsnamn men visst handlar dessa dikter om den enorma Gropen som klyver Malmberget i två delar och flytten av hela Kiruna-centrum, men naturligtvis också vilken som helst glesbygdsort. Runt Grophelvetet, Ökenkommun, Kapitalvaran, öde Shoppinggallerian och nedlagda Vårdcentralen (och femtio andra ibland versalförsedda substantiv) rör sig Råttan och Krokodilen och Bolagstopparna och Ungkarlen ”Som en rädd stat” och kan till sist endast välja mellan exploatering, utflyttning eller långsam död.

Vikgrens språkarbete är exemplariskt och när han lämnar normal och begriplig meningsbyggnad fyller han istället stroferna till brädden med allitterationer, inrim och utnyttjande av ords flertydigheter. ”Bulla avvecklingsskylt och dra tamp kring Centrumhuset som fortsatt försvinner raka vägen upp I rök och minnets farstu. Inte tu tal skall den vända men Ting till sist grått och trist som äntligen Hända: Att som sisten stå och dra i sjunkande reallönekvisten utmed Den kommunala utförsäljningsvägen som äg en: Gropen är inget Berg då ta psalmen miste.”

Ganska mätt blir man efter hundra liknande proppfulla sidor, men det är en mättnad som behövs för att den förtvivlan humorn bottnar i ska framgå. Tur ändå att samlingen emellanåt tar ett slags lyriska pauser att hämta andan i:

Öda rada rem

Vara lilla vem

Rara blemma

Röd och hämmad

Löda

Leda

Stäm

Vikgrens disparata inspirationskällor syns för övrigt också i avslutningens digra tacklista som inleds så här: ”spillrorna gick ej till spillo, smulorna blev ej försmådda, skärvorna vart sköna stycken”. Namnuppräkningen som följer är en liten dikt i sig och förmodligen första och sista gången som Eva Lindström, Nils-Aslak Valkeapää, Edmond Jabès och Eddie Meduza delar boksida.

Till sist och viktigast: Vikgren har skrivit en ytterst styv och genomarbetad diktsamling lika mycket för öra som för öga, lika lyrisk som konkret som politisk. Och vi läser: ”Vad ett stort hål väger är Inte ett ord ens bara oron som rasar bort längs vägen som sedan länge försvunnit som Ett ljus som brunnit ut.”