Att sammanfatta de senaste fyrtio årens historia på strax över trehundra sidor är en utmaning, men journalistveteranen Björn Elmbrants professionella berättande är pålitligt. Hans nya bok skildrar den nyliberala samhällsutvecklingen i Sverige under denna period på ett drivet vis, med god kännedom om sakförhållanden och relevanta teoretiska perspektiv. Avsikten, att ”rädda demokratin”, är anspråksfull men lovvärd. Trots det drabbas jag av tvivel. För frågan är om det förenklade berättandet ger hela bilden.
LÄS MER:Upplysande om demokratins fällor
Elmbrants grundläggande tes är lätt att sammanfatta: ledande makthavare har i fyrtio år drivit linjen att ekonomiska hänsyn måste överordnas politiken. Staten har följaktligen krympt till marknadens fördel. Detta har bidragit till en situation där politiken blivit allt mer maktlös och där ”marknadens aktörer”, läs privata profitörer, satt agendan. Resultatet är kännbart i form av växande klyftor, osäker arbetsmarknad, politikerförakt och en tilltagande fattigdom. I förlängningen hägrar det växande hotet från en auktoritär högerpopulism.
Men även om Elmbrants framställning till viss del inriktas på övergripande idéer, drivs boken framåt av ett starkt personfokus. Ofta är måltavlorna politiker, ekonomer eller näringslivets företrädare som sagt något iögonfallande och genom det får illustrera någon av författarens teser. Berättandet rör sig fram och tillbaka i tid på ett sätt som emellanåt gör det lite svårt att lokalisera det ”nu” som återkommande används. Processerna som ska skildras är många, omfattande och vindlande. Kapitlen, som berör olika aspekter av utvecklingen, hänger trots det ihop sinsemellan. Mitt i dem känner jag mig däremot ibland lite vilse.
Elmbrant säger sig vilja ha hjälp av liberaler för att rädda demokratin. Frågan är hur han tänkt sig att hans analys där ska övertyga. Än har det inte hänt.
Den som haft någon som helst kontakt med opinionsjournalistik från vänster de senaste 25 åren har också hört kontentan upprepade gånger. Marknadsanpassningen är ett politiskt val och inte ekonomisk nödvändighet, den tilltagande ojämlikheten hotar demokratin, nyliberalismen har tagit över i socialdemokratins ledarskikt. Det är förstås en helt legitim analys i sig. Men Elmbrant säger sig vilja ha hjälp av liberaler för att rädda demokratin. Frågan är hur han tänkt sig att hans analys där ska övertyga. Än har det inte hänt.
Nästan halvvägs in i boken skymtas en annan historia. Vi får höra om sociala entreprenörer som under 1990-talet tröttnade på byråkratin och ville bedriva äldreomsorg i egen regi. Nu tjänar just den berättelsen mest till för att visa hur kommersiella aktörer i välfärdssektorn slår ut alla goda alternativ genom att konsekvent bjuda under dem i upphandlingar. Liknande historier nerifrån eller från sidan märks av ibland, men tillåts aldrig riktigt ta plats.
LÄS MER:Från klan till stat
Vi återförs alltid snabbt till samhällseliten och dess idéer och tricksande. Det är i sammanhanget ironiskt att en viktig del av Elmbrants framställning bygger på en kritik av mediernas ensidiga intresse för politiken som ett etablissemangets spel och arbetarklassens fullkomliga försvinnande från offentligheten. I hans egen bok finns nämligen inte heller något utrymme för samhällets utveckling bortom statlig styrning och näringslivets opinionsbildning.
Det är i sig en berättelse som i mångt och mycket liknar den fruktade populismens och som inte öppnar för frågor om demokratins utveckling eller fördjupande. Politikens krympande makt är ett demokratiskt problem, men vilka är de grundläggande samhälleliga förutsättningarna för ett ökat folkligt inflytande i vår tid? Ett svar på den frågan kräver en annan historia.
