Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vetenskapsjournalisten Maja Hagermans senaste bok "Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta" Augustprisnominerades. Bild: Martina Holmberg/TT

Recension: Maja Hagerman – "Trådarna i väven"

Monika Tunbäck-Hanson har läst historieförfattaren och dokumentärfilmaren Maja Hagermans nya bok som söker trådarna i väven Sverige i sina resor genom landet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Maja Hagerman

Trådarna i väven

Norstedts

Vilken befrielse att få gå in i en text som så ledigt bär med sig stor kunskap, en text som reflekterar och ger plats för tankar och som generöst öppnar sig såväl bakåt i tiden, som in i ett oroande nu och till en olevd framtid. Det är så jag tänker under läsningen av Maja Hagermans nya bok ”Trådarna i väven,” en essäsamling med undertiteln ”På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige.”

Hagerman vandrar runt i Sverige och dess historia, som hon gjort många gånger förut i kunskapsmässigt banbrytande böcker som ”Käraste Herman” (2015) eller i ”Spåren av kungens män” (1996) och ”I miraklers tid” (2003). Dokumentärfilmer har hon också gjort med samma kunnighet.

LÄS MER: Recension: "Ännu inte försvunnen" av Lasse Berg

"Trådarna i väven" har hon plockat upp under resor landet runt, ofta ombedd att hålla föredrag. Hon har besökt ”Sveriges vackraste regionmuseum” i Karlstad, och rader av hembygdsgårdar, talat med människor, lyhört lyssnat till andras minnen, vandrat runt på gravfält, kyrkogårdar och i kyrkor, sett på foton från förr, grävt sig bakåt i historien som en minnets arkeolog.

Maja Hagerman visar på parallellerna mellan då och nu. Undrande om vi skall glömma vår mångskiftande historia i denna tid då allt går så fort och då historielöshet kan få oss att lockas av nationalismens falska berättelser om ras, renhet, svenskhet, såsom till exempel rasbiologen Herman Lundgren och hans kollegor gjorde en gång. Och som andra gör idag.

Håller vi på att tappa bort en del för framtiden viktiga minnen?

Hon skriver inte kungars historia, inte heller de besuttnas. Historien tillhör så många fler, också de som inte gjorts synliga och som var hantverkare, jobbade i gruvor, i herrskapens kök, i ladugårdar, på havet. Tack vare idoga samlare finns de osynliggjordas insatser dokumenterade i blygsamma hembygdsmuseer och tack vare dem som ännu minns och som kan berätta om hur tyg vävdes, hur man tvättade, hur arbetet i gruvorna gick till. Efter att ha läst Hagerman uppskattar jag än mer vad som samlats ihop i sjöboden i Rossöhamn. Där finns fiskredskap av alla de slag, ankare, rep och gamla kort – så får det förflutna liv.

Håller vi på att tappa bort en del för framtiden viktiga minnen? Maja Hagerman frågar så, när hon berättar om Dorotea, en av de kommuner som välkomnande tagit emot mest flyktingar i Sverige. Hon skriver ”I Dorotea kommun liksom i Sverige i stort är det en påtaglig förändring som skett, ett stort och omvälvande skeende. Eftervärlden kommer att undra: Hur gick det till. Vad hände när landet omvandlades från att stolt förkunna –ja, hamra in – en homogen svenskhet med hårda metoder, till att bli världsbäst på mångkultur?”

Som den historiskt kunniga hon är drar hon i trådar från länge sedan, från bronsålderstider och antiken och fler dock från mer näraliggande tider, den då vår demokrati växte fram, men den också då rasbiologerna mätte skallar. Hon hör ekot från då i allt tal om svenska värderingar.

LÄS MER: Tre isbjörnar ser tillbaka på sina liv

Även om texten kärleksfullt berättar om gamla ting och besjälade människor bjuder "Trådarna i väven" alltså inte på en konfliktlös, hembygdsromantisk vandring genom Sverige och årtusenden, utan på en bredare historieskrivning. Texten vittnar om influenser som kommit långt bortifrån och visar hur vi påverkats av kulturer från fjärran länder. Vårt arv är brokigt.

Människor har i alla tider försökt samla och bevara det som för dem var viktigt då. Så i dag, när världens förändras så snabbt, gäller det att ”få med sig det gamla in i det nya” skriver hon. Morgondagens hembygdsmuseer ser knappast ut som dagens. Kommer det digitala ”molnet” vara minnenas enda lagringsplats?