Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Författaren Michael Ondaatje. Bild: Kenny Bengtsson / Svd / TT

Recension: "Lyktsken" – Michael Ondaatje

Michael Ondaatjes författarskap är framför allt synonymt med en romanen, "Den engelske patienten". Orättvist, anser Martin Engberg som läst nya romanen "Lyktsken".

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Michael Ondaatje

Lyktsken

Översättare: Andreas Vesterlund

Natur och kultur

"Den engelske patienten" gav många ett bestående läsintryck. Något som inte minst bekräftades förra året när den röstades fram som vinnare av The golden man booker prize, till vilket fem tidigare bookerprisvinnare nominerats. En vinnarnas vinnare med andra ord. Men Lyktsken visar återigen att Ondaatje inte är en enboksförfattare, även om ”patienten” fortfarande får agera dragplåster på omslagen till hans böcker.

Två ungdomar lämnas ensamma kvar i England. Fadern har fått en ny tjänst i Singapore, modern ska följa med, men barnen stanna. Det blir bäst så, säger föräldrarna. En man som barnen själva gett det oroande smeknamnet Nattfjärilen ska se efter dem. Kriget är slut men kastar fortfarande sitt sken (den engelska titeln är Warlight) över händelserna, inte minst de som sker i periferin av den bräckliga freden. Eller som berättaren säger angående föräldrarnas arrangemang för honom och systern: ”under den där perioden just efter kriget var livet fortfarande slumpartat och förvirrande, så idén lät inte helt orimlig.”

Romanens första del är nattlig, inte bara för att den mest utspelar sig i lyktsken, men också för att det moraliska landskap barnen placerats i är dunkelt upplyst. Syskonen får orientera sig bäst de kan med hjälp av de främlingar som kommer och går i huset. Huvudpersonen dras snart in i olika udda jobb av sina beskyddare, i tvätteriet på ett hotell och som hisspojke, men framför allt som hantlangare åt ”Pilen från Pimlico” ombord på en pråm som trafikerar Themsen. Hemligheterna runt syskonen är många, inte minst i förhållande till föräldrarna.

Bokens andra del utspelar sig i dagsljuset många år efteråt. Huvudpersonen söker sig tillbaka i arkiven i ett försök att placera de minnesbilder han bär på i ett sammanhang, men han förblir ensam med sin historia. Förbittrad över de svek de utsattes för som barn har systern brutit också med honom. Modern är död. Fadern kom aldrig tillbaka. Inte ens ”Pilen från Pimlico” visar sig villig att minnas när huvudpersonen till slut spårar upp honom, av skäl som avtäcker ytterligare ett lager av sanningen.

"Lyktsken" väcker frågor om hur olika vi kan uppleva något trots att vi bor under samma tak, och en ovisshet om vem hemligheterna egentligen ska skydda. Också handlingar med goda motiv kan innebära oförlåtliga svek.

Också handlingar med goda motiv kan innebära oförlåtliga svek.

Ondaatjes bok utgår från den sortens material som det vävs spionthrillers av, men fokuserar på de mänskliga konsekvenserna, inte storpolitiken. Han väcker liv i sina romangestalter med varm andedräkt. Det anekdotiska pockar på, men författaren låter inte historierna slippa iväg och ibland visar sig saker och ting hänga ihop på ett överraskande sätt. Översättningen av Andreas Vesterlund följer den välbalanserade prosan som precis och uppfinningsrik utan att dra uppmärksamhet till sig. Det är inte språket, utan berättelsen som ska märkas, men den som läser uppmärksamt blir belönad. Flera gånger får Ondaatjes formuleringskonst mig att undra om en iakttagelse uppstår i det sedda eller när det sedda blir till ord.

Helst skulle jag vilja påstå att det på omslaget till Michael Ondaatjes böcker i framtiden kommer att stå ”Av författaren till 'Den engelske patienten' och 'Lyktsken'.” Men Lyktsken saknar den dominerande kärleksberättelse som måste ha varit avgörande för framgången med ”patienten” (även om den nya rymmer en fin skildring av en kärleksnatt som inkluderar vinthundar, men få nu inga konstiga fantasier för det, Ondaatje är inte den sortens författare.)

Å andra sidan: blir det en film av det så vet man ju aldrig.