Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ernst Brunners uppgift att skriva den ultimata personteckningen av Johan Helmich Roman har med andra ord varit i det närmaste omöjlig. Och resultatet är därefter, skriver Hanna Höglund. Bild: Caroline Andersson
Ernst Brunners uppgift att skriva den ultimata personteckningen av Johan Helmich Roman har med andra ord varit i det närmaste omöjlig. Och resultatet är därefter, skriver Hanna Höglund. Bild: Caroline Andersson

Recension: "Likt ett skeleton" av Ernst Brunner

Hanna Höglund önskar att Ernst Brunner tagit sig mer friheter i biografin över en av Sveriges mest kända tonsättare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Ernst Brunner

Likt ett skeleton – Johan Helmich Roman – Hans liv

Albert Bonniers

Hette han Roman med långt o eller Roman med åååå?

Detta vet man fortfarande inte säkert efter närmare 650-sidor Roman-biografi i författaren Ernst Brunners sällskap.

Johan Helmich Roman är både Sveriges mest kända tonsättare (”Drottningholmsmusiken!”) och samtidigt den man vet minst om. Ingen självbiografi finns bevarad. De porträttmålningar som funnits har brunnit upp. Vi vet inte ens hur efternamnet ska uttalas.

LÄS MER: Kunskapsdigert och briljant om Moberg

Ernst Brunners uppgift att skriva den ultimata personteckningen av karln har med andra ord varit i det närmaste omöjlig. Och resultatet är därefter: läsaren får många och långa färgstarka skildringar av ett stinkande, tvinsjukt svenskt 1700-tal i stormaktstidens skälvande slutminut och frihetstidens håglösa uppstart, medan meningarna om Roman själv kommer med tillägg som ”kanske”, ”troligen” och ”möjligen”.

Den fetlagde kung Fredrik förlänas mer färgrikedom än Roman, man till och med känner hur det sviktar i brädan under foten när kungen kliver ur vagnen vid slottet med alla fattiga, arma satar i Stockholm utkommenderade till hyllningskör. Men Roman fortsätter Brunner konsekvent betrakta lite snett bakifrån som på omslagets bild av den anonyme violinisten i 1700-talsperuk. Tonsättaren får vandra som en vålnad genom det svenska tidiga 1700-talet med utstickare i konstmusikens Europa: England, Tyskland, Italien, Frankrike. Men där kung Fredrik och andra mer karismatiska figurer blir ett slags Kapten Haddockar i storyn förblir Roman det blanka bladets Tintin.

Läsaren får många och långa färgstarka skildringar av ett stinkande, tvinsjukt svenskt 1700-tal i stormaktstidens skälvande slutminut.

Och jag undrar om denna bok inte borde ha blivit en Roman-roman istället. Att Brunner skulle ha unnat sig att hitta på lite. Gestalta - inte minst när det kommer till Johan Helmich egen musik som bara sällan beskrivs med mer än musikteoretiska, torra termer.

LÄS MER: Att skapa berättelsen om en klassisk roman

För det är tydligt att Brunner är osvikligt lojal med sin sympatiske, ständigt ignorerade, underskattade huvudperson som försöker slå sig fram som stockholmsmusiker och kapellmästare vid ett hov och i en tid som fullständigt skiter i sin konstmusik.

Men jag tror att man som läsare också skulle känna det ännu mer om författaren hade unnat sig att fantisera. Speciellt eftersom han är så bekant med miljöerna efter sina böcker om Karl XII, Bellman och Swedenborg och den kommande biografin om Johan Tobias Sergel.

LÄS MER: Dubbelporträtt av systrarna Beauvoir

Vill man komma närmare personen Roman gör man faktiskt klokare i att lyssna på och läsa texterna till blockflöjtisten Dan Laurins Romaninspelningar. Till exempel den alldeles nyutkomna ”Golovinmusiken” på skivbolaget BIS. Laurin vet nämligen att ladda Roman med samtid när han fångar upp tonsättarens internationella kontakter och utländska influenser – något som var helt självklart för denna så kallade ”svenska musikens fader”. Och där och då framgår det tydligt att Johan Helmich och hans musik både lever och mår alldeles utmärkt än idag.