Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Lyra Koli debuterade med romanen "Tillhör Lyra Ekström Lindbäck" år 2012.

Recension: "Leviatan" – Lyra Koli

Efter fyra romaner kommer Lyra Kolis första diktsamling som kretsar kring det bibliska vidundret Leviatan. Ulf Karl Olov Nilsson roas av sinnrikt konstruerade och delvis motsägelsefulla dikter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyra Koli

Leviatan

Modernista

När Lyra Koli efter fyra starka romaner debuterar som diktare är det med en lekfull poetisk undersökning av Leviatan, alltså det havsmonster som suggestivt beskrivs i Jobs bok i Bibeln. Fanns det en verklig förebild för Leviatan, och vad var det isåfall för djur – krokodil, val, drake, dinosaurie? – är frågan hon ställer sig i den första halvan av samlingen. Ett ärende som hon tar med lika delar allvar som ironi. Ibland tycks detta något motsägelsefullt, som när hon i en dikt apropå Leviatans verklighetsgrad menar att ”det svenska bibelsällskapet slätar över problemet” för att i nästa skriva: ”i grund och botten / är det väl obestridligt / att de 34 verserna om leviatan är ett stycke science fiction”.

LÄS MER: Som en modern Du sköna nya värld

Men nu är ju detta varken kristen bön eller vetenskaplig forskning utan poesi som tål motsägelsefullheter och, som Koli skriver, ”huvudsaken är väl att det går att tro på”. Ja, just frågan om tro ställs verkligen på sin spets när det gäller de mer fantastiska berättelserna i Bibeln eftersom gudstro onekligen är någonting annat än tron på fiktionen. En förutsättning för att människor kan ta lek, spel och fiktion på ett sådant vanvettigt allvar – tänk på besatta fotbolls- eller "Game of thrones"-fans eller varför inte James Joyce-forskare – är paradoxalt nog att vi någonstans vet att det inte är ”på riktigt”. Också för Koli tycks den ironiska distansen till Leviatan borga för det heliga allvaret i hennes självpåtagna uppgift:

jag kan bli rörd till tårar av att reflektera över leviatan

eftersom han delvis är ett skämt för mig

allt som inte delvis är ett skämt

är ett försök att undkomma den kosmiska ironin

ett fåfängt försök att etablera

ett fullständigt mänskligt allvar

i grund och botten ett försök att ignorera leviatan

I bokens andra halva byter Koli delvis fokus och undersöker Leviatan genom andras urkunder; hon passerar genom obligatoriska sjöodjurs-läsefrukter som John Miltons "Paradise lost" och Thomas Hobbes användning av havsmonstret som politisk metafor, men hon mailar också med snabbsvarande bibelforskaren Fredrik, undersöker skumma kreationist-webbplatser och citerar Leviatan-diskussioner på fråga-svar-sajten Yahoo! Answers.

Det är som om Koli vill upprätta ett slags lättsinnigt avstånd till sitt studieobjekts själva suggestionskraft genom att förfrämliga sin poesi med slängiga uttryck – som att hon ”fucking älskar” "Moby Dick" – och en avsiktlig kantighet där avsaknaden av interpunktion och blankrader ibland gör det svårt att veta var en mening slutar och nästa börjar. Det är sinnrikt konstruerade och ofta roliga dikter men också lite kluriga eftersom den poetiska effekten inte sällan utgår från oklarheten i vem det är som berättar. Bokens avslutande sidor är ytterst starka när Koli återvänder till och citerar ur Job (”jag är oskyldig / men mitt liv är meningslöst”) och hon lyckas snyggt samla ihop, ja till och med avrunda, denna havsmonstersamling med en vacker konklusion:

slutsats: leviatan är en benämning på något ofattbart stort

ett bevis på att helt outhärdliga tillstånd

kan existera utan syfte eller orsak

en förkrossande ogripbar fantasi

en överväldigande köttslighet

en sammanfattande ironi

en svårsmält nåd