Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Recension: "Kritik" – Leif Zern

Teaterkritikern Leif Zerns artiklar och essäer visar på ett sätt att tänka och tala med teatern. Mikaea Blomqvist hoppas att boken kommer läsas av alla som befinner sig i närheten av teaterscenen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Leif Zern

Kritik

Natur och kultur

Under tystnad men med stort intresse har jag följt höstens teaterdebatt på DN:s kultursida. Grovt förenklat har den handlat om den samtida svenska scenkonstens irrelevans. Att teatern numera har en perifer plats i samhället, även jämfört med andra konstformer, verkar de flesta debattörer se som självklart. Vem som bär skulden till det finns det däremot olika åsikter om. Är det tidsandan, kulturcheferna, vi kritiker eller teatern själv? Efter att ha ägnat veckan åt att läsa Leif Zerns drygt 470 sidor långa artikelsamling ”Kritik” tänker jag att det ena inte låter sig separeras från det andra.

Zern är Sveriges främsta teaterkritiker, utan konkurrens.

Zern är Sveriges främsta teaterkritiker, utan konkurrens. ”Kritik” samlar ett urval av hans texter skrivna mellan 1967 och 2019. Jag hoppas att boken kommer läsas av alla som brukar befinna sig på, bakom eller framför en teaterscen. Varför då? För det första är det en fråga om historia. Den samtida kulturen kännetecknas av ett evigt nu och det gäller inte minst den samtida teatern. Att läsa ”Kritik” är att vidga perspektivet och att få sig till livs ett stycke (i huvudsak stockholmsk) teaterhistoria. Boken utgörs till stor del av recensioner där Zerns livfulla beskrivningar får sedan länge färdigspelade stycken att framträda på nytt, på sidan.

LÄS MER: Recension: "Ensamvargar" – Ulrika Milles

De tidigaste texterna låter ana konturerna av ett dynamiskt 1960-tal med föreställningar som Kent Anderssons ”Sandlådan” här i Göteborg och striden för decentraliserad Stadsteater i Stockholm. Med 1970-talet kommer Margareta Garpes och Suzanne Ostens feministiska epos ”Jösses flickor”, samt ”Tältprojektet” som ville skapa en teater för och om arbetarklassen. I en text från 2018 konstaterar Zern lakoniskt att ”1960-talets politiska teater hade någonting som dagens politiska teater ofta saknar: en publik.” Mer konstnärligt intressant verkar ändå 1980- och 90-talet, inte minst genom ett antal uppsättningar regisserade av Ingmar Bergman.

För det andra handlar det om skådespelaren. ”Varför frågar man oss skådespelare om allting?” är den chockerande rubriken på en intervju Zern gör med Toivo Pawlo och Keve Hjelm 1970. I dag förhåller det sig tvärtom: vem skulle få för sig att fråga skådespelare om annat än deras privatliv, vem vill höra vad en skådespelare tänker om teatern och vem tror att de skulle ha något intressant att säga? I ”Kritik” framträder skådespelaren inte som hantverkare, kändis eller instrument åt regissören utan som en konstnär i egen rätt.

I ”Kritik” framträder skådespelaren inte som hantverkare, kändis eller instrument åt regissören utan som en konstnär i egen rätt.

Med den uppslagsrika essän ”Ur anteckningsboken” från 1989 påpekar Zern att teatern trots att den brukar beskrivas som en ögonblickens konst lika mycket präglas av en tröghet, genom skådespelarens kropp. Där litteraturens modernister kämpar med och mot språket har teaterns modernister att ge sig i kast med människans biologi. För teatern gäller att kroppen är ”ett motstånd att övervinna, den gräns där skådespelaren erbjuder sin tyngd att bli förvandlad av ordens lätthet.”

Lika outplånlig, och lika viktig är gränsen mellan roll och skådespelare. Zern argumenterar för att denna bör vidmakthållas som en rörlig gräns, det vill säga varken fullständig, ouppnåelig inlevelse i stil med Stanislavskij eller stelbent distans i stil med Brecht. Skådespelaren bör sträva mot förvandling.

Det är något annat än ren teknisk skicklighet. I ”De kan fäkta… men vet inte varför” från 1988 konstaterar Zern att förhållandet till publiken håller på att tömmas på kommunikativ kraft. Skådespelaren förmedlar information, men ingen kunskap. Om detta låter negativt så är recensionerna i gengäld fulla av goda exempel på hur skådespeleri kan se ut. Inte sällan låter Zern hela föreställningen framträda genom en beskrivning av skådespelarna. Det är mycket elegant.

LÄS MER: Kritikerna är inte för negativa – de är för slängiga

Denna elegans är också tredje anledningen till att läsa ”Kritik”, för kritikens egen skull. Om teaterkritiken ofta består av en anhopning superlativ eller avfärdanden visar Zerns bok på ett annat skrivande: den kritiska texten som ett sätt att tänka och tala med teatern. Även teaterkritiken kan ha en livslängd bortom den enskilda föreställningen, vara mer än enkel konsumentupplysning. Det är dags att vi höjer ambitionsnivån. Det gäller inte bara oss kritiker, för vad har vi i dag att skriva om? ”Kritik” låter ana möjligheten av en teater, som varken styrs av estetiska eller politiska trender, en teater som på en gång är tradition och förnyelse, teatern som konstform. Endast genom att värna om sin egenart kan teatern åter bli relevant.