Macchiarini-skandalen, som faktiskt inträffade vid ett av landets mest uppburna lärosäten, har med rätta lett till en omfattande debatt om hur svensk forskning fungerar. Hur var det möjligt att denne charlatan kunde bli så enormt uppburen och att ledningen för Karolinska så länge stod upp till hans försvar? Detta haveri är vad som motiverat Hanne Kjöller att i bokform kritiskt granska svensk forskning. Boken har intressant nog två titlar – dels ”Kris i forskningsfrågan” dels ”vad FAN får vi för pengarna”, en alludering på ett uttalande om det svenska skattesystemet av Leif Östling då han var ordförande för Svenskt Näringsliv.
Det är paradoxalt nog en både argsint och ödmjuk bok. Kjöller är mycket upprörd över ett antal missförhållanden hon har funnit, men intressant nog mycket lågmäld om vad som kan och bör göras för att rätta till dessa.
Kjöller avslutar boken med att hon inte har något svar på frågan om var gränsen för forskarnas frihet skall dras och hur mycket politiken skall styra. Hennes slutsats är att ”politikerna både styr för mycket. Och för lite. Samtidigt”. Vi är många som länge deltagit i diskussionen om svensk forskningspolitik som kommit fram till samma slutsats.
Välkända missförhållanden
Kjöller pekar förtjänstfullt på ett antal missförhållanden som visserligen är välkända inom forskarsamhället men som förvisso förtjänar en bredare debatt. Bland de politiska problemen hör att man i så stor utsträckning satsat på bredd istället för spets, att posten som forskningsminister inte väger tungt och att den inte besatts av personer med goda kunskaper om området och att forskningsresultat inte alltid görs allmänt tillgängliga. En annan viktig kritikpunkt gäller den bristande kompetensen hos de personer som regeringen utser som ledamöter i styrelserna för universiteten. Samt att det saknas krismedvetenhet om att svensk forskning i jämförelse med andra länder inte är lika framgångsrik som tidigare trots att resurserna ökats kraftigt.
Forskarna kritiseras för att mera se till sina egna privilegier än nyttan med forskningen, som den bristande rörligheten, där Sverige skiljer ut sig från de mest framgångsrika länderna. Oskicket hos en del ledande forskare att sätta sitt namn på artiklar som de faktiskt inte har bidragit till kritiseras med rätta och likaså den enorma fokuseringen på att publicera sig i de mest ansedda tidskrifterna. Till detta kommer att det utförs forskning i Sverige som redan är gjord i andra länder och att det ofta i projektansökningarna saknas en argumentation för den faktiska relevansen av eventuella forskningsresultat.
Kjöller lyfter också fram problemen med vad som benämns ”reproduceringskrisen”. Detta handlar om att många publicerade forskningsresultat från till exempel medicinska experiment inte låter sig upprepas när andra, eller ens samma, forskare gör om försöken. Kjöllers husgud i denna diskussion är John Ioannidis vid Stanford-universitet i USA. Hans artikel med titeln ”Why most published research findings are false” som publicerades 2005 är en av världens mest citerade vetenskapliga alster. I Ioannis efterföljd skriver Kjöller att ett problem är att så många publicerade forskningsresultat ”är falska”.
Finns mer pengar än skickliga forskare
Detta leder naturligtvis till tanken att en majoritet av landets aktiva forskare medvetet förfalskar och manipulerar sina forskningsresultat. Så är inte fallet och det är inte heller vad Ioannis menar. Huvudproblemet menar han är brister i statistisk kompetens, logisk slutledningsförmåga och storleken på datamaterialet. ”False” har flera meningar på engelska och innefattar också felaktigheter som förekommer utan att vederbörande haft intentionen att fuska eller förleda. Det hade varit mera korrekt av Kjöller att säga att en stor del av de forskningsresultat som publiceras är ”oriktiga”.
Att som Kjöller hävda att de är ”falska” är nog inte en god början för en konstruktiv dialog med forskarsamhället om vad som måste förbättras.
Jag är enig med Kjöller om att problemet i svensk forskning, åtminstone i de delar jag kan överblicka, inte stavas pengar. Det finns i nuläget faktiskt mer pengar än skickliga forskare. De två år jag satt i regeringens forskarberedning (då Jan Björklund var utbildningsminister) presenterade jag tre åtgärder som dels visade att det kraftigt gick att öka effektiviteten i systemet och som dels inte skulle kosta staten några pengar.
Måhända har hennes ilska över sakernas tillstånd hindrat henne från att tänka klart om vad som kan göras.
Den första var att införa ett förbud för lärosätena att rekrytera sina egna doktorer. Denna regel finns vid världens ledande universitetssystem och skulle kraftigt öka självständigheten och därmed kreativiteten hos unga forskare. Det andra var att koncentrera forskarutbildningen. I mitt eget ämne har man nu en forskarutbildning på ett femtontal lärosäten i landet vilket leder till att man har årskullar om två –tre personer. Varje någorlunda nykter person inser att detta är en ordning som inte är tillfredsställande och innebär svårigheter att faktiskt ha en professionell forskarutbildning. Det hade självklart varit bättre om man koncentrerade detta till fyra-fem ställen i landet så man kunde ha åtta –tio doktorander i varje årskull.
Slutligen kunde man inrätta den slags tjänster för unga forskare som gängse i de främsta universitetssystemen i världen. Detta är tjänster där man efter fem–sex år blir prövad för en eventuell fast anställning. Sverige kan nämligen av löne– och andra anställningsskäl som regel inte konkurrera om etablerade utländska toppforskare. Däremot är Sverige, inte minst på grund av vår familjepolitik, ett mycket attraktivt land för personer runt trettio och där skulle vi kunna plocka många russin ur kakan. Och får man väl hit dem så stannar de i allmänhet.
Inget av detta eller liknande finns i Kjöllers bok, hennes konkreta förslag på förändringar är märkvärdigt tunna. Måhända har hennes ilska över sakernas tillstånd hindrat henne från att tänka klart om vad som kan göras.
Läs mer av Bo Rothstein:
LÄS MER:Fukuyama visar på problemen med identitetspolitik
LÄS MER:Därför kan man inte jämställa V med SD
LÄS MER:Bo Rothstein: Acceptera inte kränkthetsstudierna på Göteborgs universitet
Missa inga recensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
