"Konstnär i den flytande världen" är Kazuo Ishiguros andra roman, publicerad 1986 och översatt till svenska året efter. Nu utkommer romanen i nyöversättning av Niclas Hval, vilket ger svenska läsare chans att återknyta kontakten med den unge Ishiguro, före filmatiseringar och Nobelpris.
Och det är väl värt att utnyttja möjligheten, för Ishiguro är den sortens författare som tycks färdig redan i sina första böcker, med full kontroll över ämnet och stilen. "Konstnär i den flytande världen" är en roman som trots ett ganska anspråkslöst ytskikt överraskar och förbryllar, väcker tankar och ställer frågor, samtidigt som den skildrar ett historiskt tidsavsnitt som inte precis är utslitet i litteraturen: Japan åren 1948-49, efter atombomberna och kapitulationen.
LÄS MER:Två Nobelpris i litteratur kommer att delas ut
Romanen berättas i jagform av den pensionerade konstnären Ono. I minnen och samtal med sina närmaste återskapar han sitt liv där konsten stått i centrum men där mycket handlar om skuld och de uttryck skulden tar sig. Ono har ersatt den rena och fria konstutövningen med den nationalistiska och propagandistiska. Nu försöker han komma tillrätta med vissa frågor som blir akuta i det sönderbombade Japan, där unga män som återvänt från kriget utkräver ansvar av den äldre generationen.
Det är en resonerande berättelse, byggd nästan helt av dialoger och inre monologer. Ono tar sig via minnen av sina olika konstnärliga val som också blivit livsval fram till den punkt där han nu befinner sig, aktad och respekterad av omgivningen, men skör i sin självuppfattning.
Hans vacklande syn på sitt jag och vad som egentligen hänt i det förflutna är romanens själva princip, läsaren blir hela tiden påmind om att det som sägs inte är hela sanningen eller sant över huvud taget. Det sker genom att Ono med jämna mellanrum punkterar sina egna utsagor, men också genom omgivningens reaktioner: vi förstår att de som befinner sig i hans närhet har en annan syn på hurdan Ono egentligen är.
Det som sätter igång processen är den yngsta dotterns äktenskap som i enlighet med traditionen ska komma till stånd genom äktenskapsmäklande och förhandling. Ono får en känsla av att omgivningen betraktar hans förflutna som något som kan ligga dottern i fatet och det tvingar honom till självrannsakan.
En gång har han begått ett stort svek och romanen är en resa tillbaka till denna smärtpunkt, med många avbrott längs vägen, hopp fram och tillbaka och berättelser inskjutna i andra berättelser. Men det som kan verka förstrött och ibland nästan lite rörigt är naturligtvis stenhårt kontrollerat av författarhanden.
LÄS MER:Därför är Nobelpriset populärare än någonsin
Samtidigt är detta inte en schematisk roman, den rymmer många ting i sin flytande form: hur det nya Japan växer fram ut ruinerna, hur den amerikanska populärkulturen påverkar den unga generationen och hur konsten ska förhålla sig till utländska influenser, men också hur den gamle mannen umgås med sina döttrar och sin älskade dotterson.
Till sist finns inga enkla svar. Ono är en människa från en mycket gammal värld som i en oerhörd omvälvning plötsligt befinner sig i en ny och kämpar för att acceptera det. Han är både melankolisk och hoppfull, både klandervärd och begriplig, varken ond eller god. Denna öppenhet inför det sammansatta är vad som gör "Konstnär i den flytande världen" så läsvärd.
