Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Alice Zeniter är författare och dramatiker som debuterade som 16-åring med romanen "Deux moins un égal zéro". "Konsten att förlora" är hennes fjärde bok. Bild: Astrid di Crollalanza

Recension: "Konsten att förlora" – Alice Zeniter

Franska författaren Alice Zeniter följer en kabylisk familj genom tre generationer, i Algeriet genom kriget och i kolonialmakten Frankrike. Mats Kolmisoppi läser en roman som komplicerar relationen mellan offer och förövare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Alice Zeniter

Konsten att förlora

Översättning Cecilia Franklin

Albert Bonniers

Det kallades en historisk ursäkt. I september erkände Frankrike genom president Emmanuel Macron att landet under det algeriska befrielsekriget gjorde sig skyldigt till systematisk tortyr och att arkiven nu skulle öppnas så att anhöriga fick veta vad som hände under de blodiga åren.

LÄS MER: Ett tillstånd av förhöjd förvirring

Hos franska krigsveteraner väcktes ilska eftersom frågan om den forna kolonin är ett öppet sår. Fram till frigörelsen 1962 sågs Algeriet som en naturlig förlängning av Frankrike, en kroppsdel närmast. Medelhavet delade visserligen nationen i tu, men på samma vis som floden Seine delar Paris, så resonerade pieds-noirs, fransmännen som levde och verkade i Algeriet. Men att kabylerna, det berberfolk som befolkade kustbergen, liksom araberna i landet inte fullt ut omfattades av de franska rättigheterna, talades det mindre högt om.

I romanen "Konsten att förlora" fördjupar den franska författaren Alice Zeniter bilden ytterligare. Hon följer en kabylisk familj genom tre generationer, från 1930-talet fram till våra dagar. Här gestaltas på vilket sätt den koloniala klyvnaden återfinns och reproduceras på alla nivåer i familjens och de båda ländernas historia.

Patriarken Ali grundar sitt välstånd på olivoljeproduktion. Tillsammans med sina bröder har han ett gott liv i bergen, en krigsveteran som under andra världskriget stred för Frankrike vid fronten och sedan överhöljdes med medaljer. När befrielserörelsen FLN avkräver byborna lojalitet under dödshot, blir han en av många som ställer sig på fransmännens sida, i förhoppning om att lugnet ska återupprättas.

De kallas harkis, de algerier som stred på fransmännens sida under befrielsekriget. Av landsmännen ses de som förrädare och i de franska flyktinglägren som invandrare och främlingar. Hemmen de lämnat bakom sig konfiskeras av den nybildade algeriska staten och vägen till nordafrika är stängd i decennier framåt. Klyftan mellan dem och barnen som växer upp i Frankrike blir allt större.

LÄS MER: Radikalt om mörka pappaberättelser

Tidigt lär sig Alis barnbarn Naïma att aldrig avslöja för andra algerier när släkten anlände till Frankrike. Tystnaden i familjen skapar dimridåer som hon vill skingra genom egna efterforskningar, de som ligger till grund för detta omfattande och generösa släktepos om kolonialismens efterdyningar.

Med återhållen vrede visar författaren hur illa Frankrike behandlade även de algerier som stred för kolonialmakten. De befann sig visserligen på fel sida om historien, men fick bära ett ansvar som nationen Frankrike i högre grad borde ha axlat. Zeniters roman komplicerar därmed frågan om förövare och offer på ett sätt som bara litteraturen kan göra.