Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Caitlin Moran, brittisk feminist, krönikör, författare och komiker, romandebuterade med "Konsten att skapa en tjej", en uppväxtskildring om en arbetarklassfamilj i 90-talets Storbritannien. "Konsten att bli känd" är uppföljaren på den boken. Bild: Claudio Bresciani / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Konsten att bli känd" – Caitlin Moran

Kajsa Bergström Feiff har läst den andra boken av Caitlin Moran om den tonåriga musikskribenten Dolly Wilde och hittar ett manifest för det glada knullets och öppna hjärtats och raka högerkrokens enkla feminism, snarare än en roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Caitlin Moran

Konsten att bli känd

Översättning: Molle Kanmert Sjölander

Albert Bonniers

Året är 1994, Kurt Cobain har skjutit sig själv och Oasis har försatt hela Storbritannien i förälskad rockyra. Den fattiga arbetarklasstjejen och musikskribenten Johanna Morrigan, alias Dolly Wilde, huvudpersonen från Caitlin Morans förra roman "Konsten att skapa en tjej", har hunnit bli nitton år gammal, gymnasieavhoppare och numer också Londonbo efter att ha flyttat från hålan Wolverhampton.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Morans egen kärlek till nittiotalet är så tydlig att den i princip utgör bokens alternativa huvudfigur, men till skillnad från i föregångaren tillåts den här att forsa fram otyglat över sidorna och liksom skymma själva berättelsen.

Dollys liv i London kan enligt henne själv i stora drag beskrivas som ”ett Pippi Långstrump-liv, fast med whisky och rockmusik” och jodå, initialt är det just så tröttsamt att läsa om som det låter. Precis som i "Konsten att skapa en tjej" är Morans egen kärlek till nittiotalet så tydlig att den i princip utgör bokens alternativa huvudfigur, men till skillnad från i föregångaren tillåts den här att forsa fram otyglat över sidorna och liksom skymma själva berättelsen. Det blir mer gonzoreportagebok om Londons dåvarande brittiska musikscen än ungdomsroman med jämna mellanrum, trots att målgruppen knappast är medelålders nostalgiker. För när det hettar till råder det ingen tvekan om att det är Dolly själv, och alla hennes stjärnögda, ständigt hungriga och ständigt kåta tonårssystrar världen över som står Morans hjärta närmast.

Dolly är sin egen lyckas smed – vill man ha något gjort får man göra det själv. Lipa inte, ge igen. Bara du själv kan lösa dina problem. Ett visst svaghetsförakt, visst, men samtidigt är det också oväntat uppfriskande. Vem har tid att vara ett offer när det finns ligg som måste liggas, skivor som måste genomlyssnas, texter som måste skrivas och knark som måste knarkas? När Moran låter Dolly Wilde skriva en krönika till försvar för tonåriga groupies som hellre knullar med sina självlysande idoler än med finniga jämnåriga killar som ändå bara kommer snacka skit om dem i skolan efteråt, så vill jag ringa mitt eget tonårsjag och skratta högt med henne över decennierna.

Kanske är det orättvist att läsa (och recensera) "Konsten att bli känd" som feministiskt manifest, men samtidigt är det i princip omöjligt att låta bli. Inte bara titeln, utan språket, miljön och handlingen gör att den utöver att officiellt vara en uppföljare till romanen "Konsten att skapa en tjej", också är en inofficiell fortsättning på Morans egen självbiografi "Konsten att vara kvinna" från 2011. Och precis som i "Konsten att vara kvinna" är det det glada knullets och öppna hjärtats och raka högerkrokens enkla feminism Moran förespråkar. Inte särskilt mångbottnat, men i gengäld lätt att lägga på minnet: gör det du verkligen vill. Låt bli att göra det du inte vill. Nita efter bästa förmåga de som hindrar dig och hjälp på din väg framåt gärna den som en gång kunde ha varit du själv.

Men jag kommer på mig själv med att önska att både Moran och Dolly ibland skruvade ner volymen och hastigheten en smula för att kunna lyssna lite bättre. Inte på andra, men kanske på sig själva. Morans prosa och namndroppande är ett ständigt pågående larmande, som att gå rätt in i stökig klubb där olika musik spelas i baren och på dansgolvet, man måste hälsa på alla, men allt man vill egentligen är att gå på toan en stund för att få lite lugn och ro.

Det är i manifestdelarna hon faktiskt får chans att lysa, när hon tar pennan genom Dolly i krönikeformat. För Morans egen religion flyter lätt som vatten över sidorna: kärleken till musiken och framförallt, kärleken till de mest bespottade fansen av alla – världens alla skrikande, älskande, överkörda, fula och snygga tonårstjejer.

”I skarpt läge höll jag alltid på tjejer som jag själv”, säger Dolly och jag vågar påstå att det är en sanning helt utan modifikationer även för Caitlin Moran.