Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Claire Messuds genombrottsroman "Kejsarens barn" kom 2006, men först nu ges den ut på svenska. Bild: Claudio Bresciani / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Kejsarens barn" – Claire Messud

Claire Messuds debutroman utspelar sig i New York under attacken mot World trade center i 2001. Monika Tunbäck-Hanson läser en allt för detaljerad berättelse om stadens intellektuella och välbeställda.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Claire Messud

Kejsarens barn

Översättning: Marianne Öjerskog

Natur och kultur

Det är lite överraskande att ”Kejsarens barn”, som 2006 innebar den amerikanska författaren Claire Messuds stora genombrott, kommer så sent på svenska och efter hennes romaner ”Kvinnan på övervåningen” (2014) och ”Den brinnande flickan” (2018). Men nu är den här: en alltför tjock lunta på 551 sidor, effektivt översatt av Marianne Öjerskog. Handlingen, där huvudtemat är mänskliga relationer, utspelar sig i New York, i förmögna och intellektuella urbana kretsar med centrum i familjen Thwaites eleganta hem vid Central Park West och med utflykter till gaykvarteren. Berättelsen börjar i mars 2001 och avslutas i november 2001, två månader efter terrorattacken mot World Trade Center.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Claire Messoud bryter kontraktet

Messud bygger romanen runt Danielle, Marina Thwaite och Julius – vänner sen collage – nu vuxna och med olika liv. Skaran som för handlingen framåt växer undan för undan. In fogas Marinas kusin Bootie, en vilsen figur som lämnar sin mamma i en landsortshåla för ett liv i New York, in kommer Julius elegante älskare och australiensaren Ludovic Seely, en ganska otäck typ, som tänker göra revolution i tidskriftsvärlden. Katalysator för diverse dramer (otrohetsaffärer, romanhaverier, olycksbådande bröllop) är emellertid Marinas pappa, den berömde Murray Thwaite, känd föredragshållare och stjärna i tidningar som The New Yorker och The New York Review of Books. Hans hustru barnrättsjuristen Anna-Belle är den ende i familjen som inte är helt upptagen av sig själv. Genom att föra samman ålders- och statusmässigt så olika individer ges en ganska bred bild av hur liv i New York kan se ut och av, inte minst, relationen mellan far och dotter.

Till det som i "Kejsarens barn" har en bästsäljarens underhållande kvaliteter kan läggas iakttagelser av mänskliga svagheter (självbedrägeri, livslögner, avund, uppblåsthet, svek). Claire Messud kan vara bitsk och genomskådande. Hennes meningar ibland långa som halva sidan, tempot snabbt. Hon är skicklig på att skildra miljöer, stadens och rummets. Inte en detalj i ett rum undgår hennes öga, då och då blir detaljerna för många. Att skildringen av dagarna runt den elfte september är dramatisk är ganska självklart och bidrog förstås till genombrottet.