Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lina Wolff belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset för sin förra bok "De polyglotta älskarna". Bild: Gustav Bergman

Recension: "Köttets tid" – Lina Wolff

Med sin dragning mot maximalism och grotesk är Lina Wolff en särling i svensk samtidslitteratur skriver Mikaela Blomqvist som har läst hennes fjärde bok ”Köttets tid”.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Lina Wolff

Köttets tid

Albert Bonniers

I Lina Wolffs första roman ”Brett Easton Ellis och de andra hundarna” säger en kvinnlig författare att hon skriver om skändade manskroppar för att undersöka deras underhållningsvärde, en feministisk replik till alla de kvinnokroppar som fiktionen avrättar för nöjes skull. Möjligen är det så den bisarra brutaliteten i Wolffs tredje roman och fjärde bok ”Köttets tid” bör förstås. I några av dess bihistorier blir en man ihjälbiten av en hämndlysten sugga, en annan klubbas till döds med en åra och en tredje förvaras instängd i en källare tills han fetnat och förälskat sig i kvinnan som låst in honom.

Med sin dragning mot maximalism och grotesk är Wolff en särling i den samtida svenska litteraturen.

Centrum i intrigen är en fjärde man vars kropp är i fara: den otrogne Mercuro Cano som jagas av kinesiska organhandlare sedan han i ett försök att återvinna sin frus förtroende anmält sig till den etiskt tveksamma dokusåpan Köttets tid. Den håglösa svenska småstadsjournalisten Bennedith som befinner sig på resestipendium i ett sommarhett Madrid bestämmer sig för att hjälpa honom, vilket blir inledningen på en härva av händelser.

LÄS MER: GP Kulturs kritiker om "De polyglotta älskarna" av Lina Wolff

Förlaget beskriver ”Köttets tid” som en bok om kropp och ande. Det är betydligt mer av kroppen, eller labyrinten av fläsk som någon i romanen kallar den, även om bokens andra del utgår från den åldrade nunnan Sor Lucia, dokusåpans skapare. I en rad brev till Bennedith berättar hon om sin omilda uppväxt på ett slakteri under Francotiden. Sitt religiösa kall finner hon först när hon fått fingret avhugget i en vedergällningsaktion.

Med sin dragning mot maximalism och grotesk är Wolff en särling i den samtida svenska litteraturen. Desto fler beröringspunkter finns med de spanskspråkiga 1900-talsgiganter som hon översätter vid sidan om skrivandet: Roberto Bolaño och Gabriel García Márquez. Liksom hos den förre är våldet en ständig möjlighet hos Wolff, liksom hos den senare kännetecknas berättelserna av otroliga utvikningar och vindlingar.

Samtidigt kan Wolffs böcker beskrivas som handlingsdrivna idéromaner. Särskilt ”De polyglotta älskarna” från 2016 imponerade, genom sin avancerade konstruktion, men också genom sina resonemang kring den moderna kärleken där Wolff bland annat gick i dialog med Michel Houellebecq. Mot hans typiska livströtta, belästa manliga stadsbo ställde Wolff en udda och uppfriskande figur i form av den obildade, lakoniska landsortsbon Elinor.

Få svenska författare utöver Wolff har något intressant att säga om män och kvinnor.

Jämfört med Wolffs tidigare böcker vidhäftas ”Köttets tid” tyvärr av en viss ytlighet. Det raska tempot ger varken utrymme för ordentliga resonemang eller en ordentlig personteckning. Den absurda antihjältinnan Bennedith förblir förvånansvärt anonym. Det är synd, för få svenska författare utöver Wolff har något intressant att säga om män och kvinnor. Delvis är det en fråga om form. Wolffs romaner bygger på en berättarmässig polyfoni där en rad positioner framställs som likvärdiga.

LÄS MER: Lina Wolff: Pressen blir sekundär

I ”Köttets tid” är perspektiven färre och mer renodlade när Mercuro Canos undflyende försvarstal ställs mot Sor Lucias stränga krav på rättvisa. Om patriarkatet säger Sor Lucia att vi alla har växt fram ur det och att vi alla är förbundna med det. Det är ett ”formidabelt träd vars uppgift är att stärka och beskydda” men det finns ”sjuka grenar på den ädla stammen”. Mercuro å sin sida försvarar sig med att hans beteende är normalt, mänskligt och därmed förlåtligt. Med vem skall Bennedith vara lojal? Här uppstår en annan möjlig läsning av våldet, inte som underhållning utan som en fråga riktad till läsaren. Att den inte låter sig formuleras klart och enkelt talar för att ”Köttets tid” inte är så grund trots allt.