Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Den finlandssvenska kulturjournalisten Philip Teir skriver regelbundet på Dagens Nyheter och har varit kulturchef på Hufvudstadsbladet. Bild: Helen Korpak

Recension: "Jungfrustigen" av Philip Teir

Philip Teir är en finlandssvensk journalist som också varit kulturchef på Hufvudstadsbladet. Skönlitterärt skildrar han gärna den kulturella medelklassen och hur den vantrivs med sig själv. Martin Engberg har läst nya romanen "Jungfrustigen".

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Philip Teir

Jungfrustigen

Wahlström och Widstrand

Vad ska vi egentligen med litteraturen till? Och hur kan den bli något mer än självbespegling eller underhållning? Det är frågorna som dröjer sig kvar efter att jag läst Philip Teirs nya roman.

LÄS MER: Författarens guide till att jobba hemifrån

Som ett gestaltat nedslag i vår tid, i en viss klass, har jag inget att invända mot den. Richard är led på relation och arbete. Säger upp sig från en kulturredaktion för att skriva en roman och inleder stegvis en ny kärleksrelation. Läsaren får sedan följa vilka konsekvenser det får. Inte minst i förhållande till barnen och ursprungsfamiljen, särskilt mamman. ”Jungfrustigen” kan läsas som en fallstudie över hur det ser ut när en heterosexuell tvåsamhet bryter samman. Ur mannens perspektiv.

”Jungfrustigen” kan läsas som en fallstudie över hur det ser ut när en heterosexuell tvåsamhet bryter samman. Ur mannens perspektiv.

Teirs krisande fyrtioåring Richard har stora likheter med Geir Gulliksens femtioåring Hans i ”Se på oss nu”. I båda fallen rör det sig om moderna män som bryter upp ur stabila förhållanden. Till en början motvilligt och med självbedrägeriets hjälp. Om vad som egentligen håller på att hända. Samtidsautenticiteten är avgörande: läsaren ska ges en precis skildring av hur det kan vara för någon att befinna sig i det sorts dilemma som skildras. Här och nu. Men ”Jungfrustigen” saknar de oförglömliga scener som ”Se på oss nu” rymmer. Som till exempel när Hans handgripligen hjälper en kvinna med mjölkstockning att tömma brösten. Och försöker intala både sig själv och henne att det är fullt naturligt att han gör det.

Teir skriver bättre än de flesta och med ett sympatiskt tilltal och lågmäld igenkänningshumor. I alla fall för den som är bekant med den sorts miljöer och persongalleri som skildras. Formuleringarna är klara, bilderna osökta, till exempel av hur kläderna hänger ”som ett hopfällt parasoll” på kroppen på en man som drastiskt tappat vikt. Samtidigt kan jag inte låta bli att önska att den blick med vilken Teir så skarpt och tonsäkert skriver fram samtidens yta också förmådde blottlägga mer bortom det redan synliga.

Innan Richard bryter upp från Sonja, som han först lever med, pratar de om att skaffa ett tredje barn. Vilket får Richard att tänka: ”ett barn till […] skulle betyda att de var tvungna att satsa på förhållandet.” Att någon som har två barn med en annan person inte anser att relationen redan kräver engagemang visar förstås vilket läge de befinner sig i. Men det är också som att romanen i sig inte förmår blottlägga den djupare kontakt som väl en gång måste ha funnits mellan Richard och Sonja? Samma sak i den nya relationen. Paula blir förvisso mer utförligt tecknad än Sonja, och Richard skapar nya vardagsrutiner tillsammans med henne, men romanen tycks lika lite som Richard få kontakt med vantrivselns djupare orsaker. Vare sig hur den ter sig i individen, eller i individens förhållande till samhället. I slutändan framstår det som att boten på livets torftighet är en ny relation. Priset en skopa ångest över hur skilsmässan drabbat barnen. Det tror jag inte var avsikten. Jag förstår det här som en roman med större ambitioner än så.

LÄS MER: Recension: "Simmaren" av John Cheever

Jag tänker på Richard Yates som skrev ”Revolutionary road”. Paula Fox som skrev ”Förtvivlade människor”. John Cheever! Och hur de visade att medelklassen inte bara var värd att skildra, utan också kunde blottlägga själva dess livspulsålder. Eller för den delen Hjalmar Söderberg som nämns i boken. Men det kräver något mer än stilistisk klarhet och tonträff. En röst som kommer från ett mer oväntat håll. Ett osett perspektiv. Eller, som hos Geir Gulliksen, en känsla för hur scenerna ska vrängas till. Så att den polerade ytan åtminstone blir en skrattspegel.