Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Recension: ”Judarnas historia i Sverige” av Carl Henrik Carlsson

”Judarnas historia i Sverige” av Carl Henrik Carlsson är en imponerande exposé, men den tar lite för lätt på den svenska antisemitismen. Den är kraftigare än ”ett bakgrundsbrus” betonar GP:s recensent Kenneth Hermele.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Historia

Carl Henrik Carlsson

Judarnas historia i Sverige

Natur och kultur

Vi tar det från början. Gustav III låter sig inspireras av sin mamma, drottning Lovisa Ulrika, som har träffat Moses Mendelsohn i Berlin och förstått att judar kan vara nyttiga för Sveriges utveckling till en modern handelsnation. Gustav III håller med: ”Det är visst, att det skulle vara en mycken stor fördel för riket, om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig här.”

Och så blev det, från 1775 kunde judar komma till Sverige utan att behöva övergå till kristendomen. Men det fanns begränsningar och infördes ett ”judereglemente” 1782 som stängde in judars liv. Judar fick inte äga mark eller fastigheter och inte bo på andra ställen än Marstrand, Stockholm, Göteborg och Norrköping samt inte utöva de yrken som kontrollerades av skråna.

LÄS MER: Recension: "Global migration. Orsaker och konsekvenser" – Joakim Ruist

Det regelverket skulle komma att gälla i femtio år även om det gradvis luckrades upp. Men fria i meningen lika med kristna svenskar blir judar inte förrän hundra år senare, i slutet av 1800-talet.

Carl Henrik Carlsson ger oss en imponerande exposé över Sveriges judiska historia, från den blygsamma början fram till nuet. Det är ett uppslagsverk, på 350 sidor får Carlsson med näringsliv och kultur, antisemitism och judehat samt motsättningar inom den judiska gruppen och mycket mer. Personregistret omfattar nästan tusen namn och över 200 judiska organisationer tas upp, tänk bredd snarare än djup.

LÄS MER: Recension: Judiska museet i London – "Jews, Money, Myth"

Vi talar om ett mycket litet antal människor, till att börja med några tiotal, i mitten av 1800-talet hade antalet judar vuxit till 900, för att sedan öka genom invandring till 6 000 vid tiden för första världskriget, en siffra som står sig fram till nästa krig. Även dagens 20 000 judar utgör blott två promille av Sveriges befolkning – men denna lilla grupp har stått för viktiga insatser framför allt under 1800-talet och första hälften av 1900-talet när Gustav III:s förhoppningar slog in.

För varje omgång av judiska invandrare tar det ofta bara en generation att bli svensk, att arbeta bland svenskar och att gifta sig med svenskar.

Det gällde framväxten av handel och bankväsende men i lika hög grad de institutioner som utgör grunden i ett modernt och demokratiskt samhälle: företag, högskolor, tidningar, förlag, konserthus och muséer drevs eller finansierades av judar. Detta samhällsengagemang ledde också till att judar tog sig an politik, särskilt i Göteborg, där hela tjugo procent av stadsfullmäktiges ledamöter på 1870-talet var judar, trots ett mycket blygsamt bidrag till stadens befolkning som helhet.

De inom-judiska diskussionerna fascinerar, här ställs genom åren den närmast klassiska frågan om integration eller assimilering: Hur leva som jude i Sverige utan att överge sin judiska särart? För varje omgång av judiska invandrare tar det ofta bara en generation att bli svensk, att arbeta bland svenskar och att gifta sig med svenskar. I takt med samhällets sekularisering avtar den religiösa praktiken även bland judar och religion blir inte längre det viktigaste för den judiska identiteten.

LÄS MER: Kenneth Hermele: Att sprida hatpropaganda behöver inte betyda att man är en hatare

Detta upprepade mönster betyder att den judiska närvaron i Sverige ända från början varit beroende av ny judisk invandring, senast före, under och efter nazismens makttillträde och det efterföljande kriget. Kanske en paradox: det som dödar judiskt liv i ockuperade länder, räddar det i Sverige.

Motståndet mot judisk invandring och mot judiskt liv i Sverige har varit ihärdigt och spritt, frigörelsen för judar kom senare här än i många andra europeiska länder.

Hur ska vi då se på judehatet i Sverige, har det varit betydande? Carlsson talar om antisemitism i Sverige som ett ”bakgrundsbrus”, visserligen ett ständigt närvarande hot, en diskriminering som ibland övergått i handgripligheter, men ändå en antisemitism ”i förbifarten”. Det är ett litet för gulligt uttryck i mina öron. Motståndet mot judisk invandring och mot judiskt liv i Sverige har varit ihärdigt och spritt, frigörelsen för judar kom senare här än i många andra europeiska länder. Likaså är Sveriges anti-judiska politik före och under andra världskriget väl dokumenterad.

Snarare alltså judiskt liv och judisk historia trots motstånd och en fientlig omvärld. Carlsson slutar med en förhoppning – det finns många sätt att vara svensk, att vara jude är ett av dem – men vi lever i ett land där var femte svensk är beredd att lägga sin röst på ett rasistiskt parti som vill utestänga judar (och romer, samer och muslimer) från den svenska nationen. Jag skulle tro att många judar med mig ser det som hotfullt.

LÄS MER: Recension: Helena Trus – "Ett kilo socker"

För sextio år sedan avslutade historikern Hugo Valentin sin bok ”Judarna i Sverige”, den studie som ”Judarnas historia i Sverige” både ersätter och för fram till nuet, genom att sätta sitt hopp till sionismen som han såg som en garant för att judiskt liv i Sverige skulle fortsätta. Det är lite motsägelsefullt, tycker jag, sionismen vill ju flytta allt judiskt till Israel.

Det skulle i så fall vara ytterligare en paradox: Israel, som grundas som ett hem för Europas judar, förvandlas till en källa för judisk förnyelse i Europa.

I dag ser Carlsson att judiskt liv hotar att koncentreras till Stockholm, medan de judiska församlingarna i Göteborg och Malmö (för att inte tala om i resten av landet) minskat ganska så drastiskt i antal medlemmar. Men judiskt liv bör inte reduceras till dess religiösa och traditionella sfär, tvärtom, många svenska judar har tagit strid mot religionen som ensam eller huvudsaklig markör av ”judiskhet”, en stor del av det judiska livet sker ju utanför synagogans väggar.

Numera har vi sekulära judiska grupper som Judisk kultur i Stockholm och Judiska salongen i Göteborg (där jag själv är med), vi har årliga studiedagar och konferenser som Limmud (lärande) i Stockholm och Malmö, vi hade under drygt tjugo år en judisk filmfestival i Stockholm, lika judiskt som sekulärt.

LÄS MER: Sionismen är inte en ideologi, utan flera

Och därmed skulle kanske judiskt liv i Sverige för första gången klara sig utan påfyllnad utifrån? Carlsson tror det och även för den som tvivlar är det svårt att se varifrån nya judar skulle kunna komma till Sverige, de stora judiska bosättningsområdena i Europa finns ju inte längre, Rysslands judar har redan dragit, USA:s är nog ovilliga att röra på sig. Kanske kan vi hoppas på en ”tysk” utveckling, en stor invandring av unga, ofta högutbildade israeler, Berlin räknas ibland till Israels större städer.

Det skulle i så fall vara ytterligare en paradox: Israel, som grundas som ett hem för Europas judar, förvandlas till en källa för judisk förnyelse i Europa.

LÄS MER: Så förvandlades helt vanliga tyskar till nazimördare

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.